Skip to content

Marstrand swimrun – En riktigt fight

Med bara några skälvade dagar kvar till årets längsta tävling, Ötillö, smyger sig tävlingsnerverna långsamt på och jag minns tillbaka till den senaste tävlingen vi gjorde, Marstrand Swimrun.

“om vi springer ifrån dem på klipporna så har vi tillräcklig marignal till sista simningen, och då tar vi dem!”

Efter två fjärdeplatser på de tidigare tävlingarna i sommar var vi grymt taggade på pallplats på Marstrand swimrun! Men ju närmare helgen kom, ju fler lag dök det upp i startlistan, som vi visste att det skulle bli svårt att slå.

På fredagen laddade vi i bilen från Jämtland (ca 110 mil) så lördag morgon var våra ben grymt pigga!

Det är alltid lika magiskt att ta färjan över till Marstrandsön med Carlsténs fästning som reser sig med sin mäktiga siluett! Vi gav oss ut och rekade banan, det var vissa ändringar från förra året, bland annat skulle vi springa upp för öns brantaste backe och genom fästningen. Detta såg vi fram emot, och skulle ha nytta av skulle det visa sig senare.

Vi konstaterade att tävlingen växt betydligt från första året då vi var tre lag på startlinjen ( i 8h racet som gick första året, de var fler som körde sprintklassen 2015)

Ännu en rolig detalj detta år, start från färjan Nisse. Lång första simning och många taggade lag som tog plats på färjan. Vi har startat från färja förr, men det är alltid lika nervöst hur det ska gå, kommer vi hålla ihop? Kommer någon landa på mig? Hittills har det gått bra.

Startskotten ljuder och lag hoppar av i rasande fart. Jag kämpar för att hålla ihop med Johan trots lina. Många lag som simmar bra och det är trångt. Så trångt att jag får någons paddel gång på gång i huvudet, i sidan, på armen. Blir så förbannad och får lust slå tillbaka, men tänker, fokusera ilskan framåt.. Kom igen..

 Vi kommer upp vi Båtellet,  brant backe direkt. Pulsen rusar! Vi vet att det kommer ett parti som kallas nålsögat och där kan man knappt gå i bredd, allra minst springa fort. Vi trycker på uppför backen för att inte riskera att hamna i kö.

Vi har ett mixedlag framför oss som simmat på bra första simningen, vi går om dem på klipporna och kör på hårt fram till nästa simning. Det är ett hopp rätt ut, 4 m!  Johan ropar, är du klar? Och sen hoppar han. Bara att hoppa efter!

I slutet på den andra simningen märker jag att vi har ett lag hack i häl? Vad är nu detta? Hade vi inte dragit ifrån dem? De kommer visa sig att hack i häl är dagens ledord.

Vi springer på klipporna, Johan som en gasell. Jag efter. Min puls går inte ner. Jag bara fokuserar på att sätta fötterna rätt och hålla farten uppe. Vi jagas av simmarlaget, nu blir det lång simning över farleden. Vi har våra vänner Peter och David i sikte precis framför.

Vi kommer upp på Klåverön och nu börjar jakten. 4,4 km löpning på grusväg. Simmarlaget har dragit ifrån på den långa simningen. De vänder sig om, ser oss, ökar. Vi med. Kommer ikapp dem och går om. Kommer fram till nästa simning.

Vi slänger oss i. De simmar om. Vi springer ikapp och om. Nästa simning samma sak. Vi hoppar i före, de simmar om oss, vi springer ikapp. Lika glada som vi är att se dem, lika arga ser de ut när vi dyker upp som gubben i lådan vid varje istigning.

På simningen tillbaka Marstrandsön får vi kämpa. Det känns trögt, det går en del sjö. Vi vet att förstaplatsen är långt borta, men att fighten nu är om andraplatsen.

När vi kommer upp på Marstrandsön igen hör vi folk ropa våra namn, vänner och familj som tagit sig ut och står och hejar i regnet som börjat ösa ner.Vi får en rejäl boost och springer fort längs den fina kajen, det är en härlig publik som ropar och hejar.

Vi springer på kullerstenen, pulsen är hög och nu kommer backen upp till fästningen. Där! Mitt i backen så går simmarlaget. Jag är helt slut. Johan kör på, vägrar gå fast det är tokbrant. Det står två turister och fotar oss precis där det är som brantast, och jag hinner tänka ”att vad i allsindar ska de göra med den bilden? Skratta åt? Kommer ju inte se klok ut!”

Kommer upp och innanför murarna där det är lite plattare ett par 100 meter. Försöker pressa ner luft. Andas. Fortsätta jaga.

Nästa brant, upp på muren på fästningen och sen börjar utförslöpet. Den här delen av banan har vi rekat tidigare och vet att nu är det bara nedför. Vi går om simmarlaget igen och nu tänker vi hålla dem bakom oss. Johan springer på, gasellen är tillbaka, inga tveksamheter, snabba fötter. Ut på klipporna igen. Ett varv kvar på banan. 4 meters hoppet! Vi kör allt vi orkar. Vågar inte titta bakåt, men vet att vi är starka på klipporna så ökar vi bara avståndet till det andra laget så kommer vi ha såpass försprång att de inte hinner simma ikapp innan mål.

Funktionären ropar åt oss att ta det försiktigt. Klipporna är hala av regn. Vi kastar oss i sista simningen och jag vågar knappt titta under simningen, med risk för att se det andra laget forsa förbi.

Men de kommer inte! Vi hör våra namn ropas när vi närmar oss uppstigningen, och där är de igen. Vänner och familj. Blir alldeles varm och tårögd. De är här och hejar på oss! Och vi kommer fixa det, vi har inte blivit omsimmade! Nu är det bara en kort löpning kvar in mellan de fina husen på Marstrand och sen mål.

Ler åt johan. Han åt mig. Det är verkligen speciellt att tävla i lag. Att ha varandra i ett race, peppa och dra. Lyfta och heja.

Vi springer i mål som andra mixedlag och känslan är fantastisk. Att hålla på och fightas om placering ett helt race hör inte till vanligheterna, ofta gör man det en del av loppet, men nu höll det i sig nästan hela.

Fighten om placering, hög puls, hala klippor, stökig sjö gjorde detta till ett utmanade men härligt lopp! Banan var helt fantastisk och det är roligt med varvbana, både för tävlande och publik.

Nu laddar vi om för en tävling som inte är varvbana. A till B. Ö till Ö.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.