Skip to content

10 island swimrun race report

Vaknar upp gemensamt på lördag morgon, käkar en god frukost och beger oss sedan mot  Hönö. Fly on the wings of love med the Olsen brothers dånar ut ur bilens högtalare. Det är Sjöodjurens ultimata pepplåt, vi sjunger med och känner hur tävlingspirret sprider sig genom hela kroppen. Det är säsongens sista tävling och vi är sugna på att ta ut oss ordentligt. Vi har tagit pallplats i de tävlingar vi ställt upp i denna säsongen och det hade suttit fint att få avsluta året i samma anda. Men framförallt ville vi avsluta med en härlig känsla i kroppen och med en god hamburgare i magen som vi fått höra väntade på alla swimrunners efter målgång.

Vi anländer till Hönö, parkerar en bit bort och i godan ro börjar vi promenera till målområdet för att hämta ut våra startkit. I tron om att vi är ute i god tid tar vi upp våra västar men blir varse om att vi har startnummer 15 vilket innebär att vi ska med första busstransporten till startområdet. Den går om 20 min och vi är inte ombytta och alla saker är kvar i bilen. Löpning dit, fort på med våtdräkten, löpning tillbaka. Med andan i halsen och med svettdroppar innanför neoprendressen kliver vi på bussen och är peppade och känner oss uppvärmda och redo att ge oss ut på banan som vi hört mycket gott om. Men först blev det lite mer uppvärmning, denna gången gemensam och med avancerade friskis och svettis moves. Direkt efter uppvärmningen ropar speakern ut “50 sec to start”, vi skyndar oss att ta plats i startfållan.

Startskottet går och vi är iväg. Kort löpning ner till två 50m simningar. Sen ett par kilometers löpning till en vattenpassage på 30 m för att ta oss ut till den mer obanade terrängen. Vi kommer upp ur vattnet och Emelie säger “Sara min paddel gick sönder” Gummibandet har gått av efter ca 100m simning och det går inte att fixa. Emelie knäpper fast dom i karbinhaken och vi bestämmer att den som drar i simningarna får ha paddlarna. En sådan sak hade kanske påverkat oss vid ett annat tillfälle men just idag hade vi en känsla i kroppen av att vi var ostoppbara och det kändes därför som en fis i rymden. Vi växlade det hela paret paddlar mellan oss inför simningarna som om det vore något vi alltid gjort. Allt flöt på. Terrängen var perfekt, klipplöpningarnas klipplöpning. KUL! Vi har tagit täten ut på klipporna med ett annat damlag. Dem är snabbare än oss på simningarna och kliver ur vattnet först men vi känner att vi har massa energi på löpningarna och vågar gå om dem där. Simningarna fungerar också bra trots paddlar på svaj. Det går lite sjö men vi trivs i de förhållandena så vi försöker veva på mellan vågorna. Vi snackar, skrattar och är helt upprymda över att få springa och simma i så fantastiskt fina miljöer. Båda två känner att vi har en kanondag på gång.

Vi har kommit en bit in på loppet och ska precis möta den längsta löpsträckan. Det blir någon slags stig mellan klipporna och vi passar på att trycka i oss lite energi i farten. Stigen förvandlas till ett träsk och Emelie sätter ner foten utan att veta vad som döljer sig i dyn, hon trampar ordentligt snett och faller handlöst ner i snåret bredvid. Vi inser ganska omgående att det inte kommer gå att fortsätta. Foten pulserar, börjar genast svullna upp och Emelie kan inte stödja på den. Vi måste avbryta. Båda är självklart väldigt besvikna och ledsna men skador är inget man kan påverka och situationen är som den är. I en stund där man tänker att ingenting borde vara roligt klämmer Emelie ur sig “Fan också, nu får vi väl ingen medalj, det var ju den man skulle visa upp för att få hamburgaren efter loppet”.  Mitt i allt det tråkiga lyckas vi skratta och vi ger varandra några välbehövliga styrkekramar medan lag efter lag passerar oss. Tack till alla fina medtävlande som erbjöd sin hjälp på något sätt, det värmer och det är en anledning till varför vi har valt just den här sporten. Vi hoppar oss tillbaka till funktionärerna som stod vid förra vattenuppgången och meddelar att vi inte kan fortsätta. Efter en stund dyker en stridsbåt upp och vi inser att det är den som kommer transportera oss tillbaka till målområdet. Stridsbåten är dock för stor och viken alldeles för grund vilket gör att vi måste gå mot en udde längre ut, detta är lite problematiskt då foten gör väldigt ont. Ett par militärer från stridsbåten kommer för att hjälpa oss tillbaka men efter ett tafatt försök tar vi saken i egna händer. Sara slänger upp Emelie på ryggen och genom snår och klippor tar vi oss ut till udden. I just den stunden är all ledsamhet som bortblåst, vilket jäkla team vi är! Oavsett om vi tävlar eller inte.

Tillbaka i målområdet kollar läkaren på foten igen. Det verkar som att det är en rejäl stukning men han rekommenderar oss att åka och röntga den då han är osäker på om det kan vara en fraktur eller inte då Emelie hade ont på lite ovanliga ställen. Vi lyssnar på hans råd och spenderar resten av kvällen på akuten. Vi lämnar med ett gott svar att det inte var någon fraktur men med en rejäl stukning åt båda hållen och en fot som är dubbelt så stor som den andra åker vi hemåt. Klockan är snart midnatt, vi käkar lite kall pizza som stått och väntat på oss i kylskåpet. Det blev ingen pallplats, det blev inga goa burgare men vi uppfyllde ett av målen med dagen och det var att ha en härlig känsla i kroppen. Den tar vi med oss till nästa säsong. 2018 är ni beredda? För här kommer Sjöodjuren och vi är mer laddade än någonsin! (och 10 island race vi kommer garanterat tillbaka nästa år)

Hasta la vista amigos

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.