Skip to content

Karlshamn Island Challange blev kvittot.

Medaljen ligger här, bredvid sängen. Töntigt kanske, men att vakna och se” Vinnare av Utö Sprint 2016″ gör mig otroligt stolt över vårens alla timmar på Valhallabadet, alla kallsupar, all nackspärr och alla svordomar i frustrationen när kroppen inte vill samma som huvudet.

Ovan text är introt på mitt förra upplägg som är över 1 år gammalt. Vad klok jag lät när jag skrev det tänker jag nu.

Jag kom ihåg ur enkelt allt kändes den tävlingen
( psykiskt och fysiskt), att vi drog i väg över den där backen i Utö Sprint och va först i vattnet av damerna. Efter det simmade och sprang vi kontrollerat och hade ingen koll på vart de andra lagen va, vi va i vår bubbla. Oj vann vi, vad kul!

Då hade jag simmat i 4 månader.

Efter det drog vi till England och tog oss an en otroligt tuff utmaning i form av Illes of Scilly med bla 8 km simning i 10 gradigt vatten i ett stormigt Atlanten. Det blev mörkt och man ville bara sjunka stundtals, men vi köttade på.

Vi kom in som 6 lag i damklassen på 7.29 h.

Efter det var våra ambitioner höga och hela hösten och våren skulle jag slipa på simningen och blir helt jävla grym rent ut sagt. Vi anmälde oss till flera tävlingar och starten skulle gå i maj, den långa pannbensanpassade Utö.

Jag verken ville eller kunde stå på startlinjen när den dagen kom. Jag hade då inte simmat på 6 veckor.

Jag kom i håg smärtan efter varje simpass under hösten. Efter ett intro snack med coach Peter om att jag behöver närvara 2 dagar i veckan för att få kontinutet och känna mig mer bekväm så körde jag på. Mitt pannben är det inget fel på, men min teknik och den metala biten blev bara mer och mer fel. Jag såg simmare, riktigt duktiga sådana utvecklas runt om mig. De finns en härlig gemmenskap i gruppen men den glädjen verken såg eller kände jag då.

I stället för att inspireras och ha kul med gänget och de jag hade bredvid mig på banan så nöttes min
” prestationsbaserade självkänsla” ner mer och mer. I stället för att hitta lösningar, att helt enkelt lägga om träningen, lyssnade jag inte på. Nöter jag på, så löser det sig. Pannbenet och rädslan att misslyckas fick styra allt. Jag gjorde teknikövningarna men det blev inte bättre. När jag har analyserat och försökt förstå, vilket jag som person behöver för att finna att acceptera, så tror jag att allt fokus låg utåt och den mentala stressen gjorde att jag inte kunde känna hur det kändes vid rätt och fel teknik.

I feb när mitt humör pga av konstant smärta och 0 sömn, nu även utanför träningen gick ut över allt, jobb, relation och vänner så va det bra. Jag fick änglahjälp och plats hos en av stans bästa kiropraktorer, med lång erfarenhet av indrottare.

Jag kom ihåg mitt första samtal med Leif.
– Fan! sa jag.
– Jag känner mig starkt, vet att jag kan, men trots det så blir mina tider sämre och min kropp känns tung.

– Du är stark. Tänk såhär: Du har en splirrans ny bil, den har allt och lite till, hästkrafter och styrka som slår allt. När tanken är tom, trots alla grymma specar, funkar bilen då?

Nej. För varje simtag och steg du tar Linn, så bryter du ner, du har gjort det sedan efter Atlanten 2016. Ditt pannben har funkat som 100 reservtanker, men din kropp har sagt stopp.

Vi ska fixa dig, men du måste jobba på en av dina svagheter.

Vad? säger jag: Jag gör allt, ge mig rehabövningar, allt du har!

Inget sånt Linn, du behöver ha tålamod, bara det tålamod.

Om man känner mig så vet man att jag just där och då såg det som en dödsdom.

I dag inser jag att det va bara en tidsfråga och det enda logiska svaret.

Så ingen träning på 2 månader och i början av Maj började jag simma på egen hand, tog med mig alla de teknikövningar coach Peter puschat för och nötte. Max 1 km varje gång jag simmade, max 2 pass i veckan. Totalt 3-4 pass i veckan, ALLTID en vilodag. Ingen klocka på ett enda löppass under 4 veckor.

Jag ville så gärna känna glädjen och lättheten igen, strunt samma om jag sprang i 6 min/km.

Målet va att träna utan att ha ont och det funkade helt OK.

Inför Iland Challange i Karlshamn va vi tveksamma.
Helena har haft känningar och problem med ett knä och varit försiktig med löpningen, jag med min axel satt i samma situation med simningen. Vi hade redan ställt in Utö och Sthlm Swimrun. Med en månad tillgodo, strax innan semestern beslutade vi oss för att köra.

Vi hann med 1 träning ihop innan, inte bästa uppladdningen. Semestern firades på seperata håll, Jag körde 400 hundringar med paddlar 2 ggr i veckan och kände mig mer positiv och stark efter ett bra träningsläger i Kungälv där jag fick kvitto på att tekniken börjar bli bättre. med paddlar. Sammansatt är en helt annan historia, den lämnar vi till tålamodet for now.

Fredag eftermiddag möts vi upp i Karlshamn. Med en mindre bra starkt på semestern med jobb, sjukdom och en omgiving där varje minut var uppbokad med nya möten och umgänge så va ensantiden =0. Jag behöver den för att hjärnan ska kunna få avsluta sina meningar.

Men när vi möttes jag och Helena blev vi teamet igen. Vi körde och gjorde en första check i naturparken man skall springa igenom första kilometrarna, där man samsas med vildsvin, bison oxar och hjortar. Jag glömmer aldrig Helenas min min när hon från baksäset av bilen ser vilka hon skall dela terrängen med:)

Väl på Mona Lisas pizzeria med den klassika ”uppladdningspizan” började fokuset infinna sig. Nu hann jag tänka och landa.

05.00 ringer klockan och pga av nervösitet så har sömnen varit dålig och jag vill helst bara dra täcket över huvudet. Men när Helena drog undan gardin säger WOW och kollar ut mot en klarblå himmel så kände jag bara en sak. Glädje och förväntan. NU, just i dag skall vi bara ha kul, tillsammans. Inget annat spelar någon roll.

Vid frukosten var vi båda nervösa, frukosten tar emot och pirret finns nu i varje nerv, varje muskel gör sig redo.

Tusen toabesök senare, ruscher, kollat utrustning om och om igen så var det dags. Vi ställde oss längre bak i starten, vi hade dålig koll på hur vi kunde hänga med täten. Starten gick i ett rasande tempo, täten är långt fram när vi börjat ta oss igenom den obanade terrängen. Antagligen skrämde vi skiten ur vildsvinen när hundrats neophren klädda ollonstopp med stora plasthandskar dundrade fram.

Jag kommer i håg varför vi anmälde oss till Karlshamn. Tack vare många kortare simningar på max 500 meter, där är Helena som bäst, snabb och explosiv, i kombination med mitt driv i löpning på kuperade med jämna vägar och stigar.

Jämna? El det mest kuperade vi sett, vilket vi insåg först när vi räknade höjderna på kartan. Lite sent. Oj då, tänkte vi, så illa kan det väl inte va?

Detta lopp är otroligt vackert men har allt i löpväg, obanade ängar, skogsstigar, klättning över klippor, stora och små stenblock, gärdsgårdar, asfalterade monsterbackar, you name it.

Vi kämpande med löpningen från start, mitt knä la av efter 3 km pga av ojämnheten i löpningen.
Men vår första, andra och även tredje simning gav mig hopp och en tår föll tom under flertalet simmningar så rörd och stolt jag va. Jag kom i håg att jag skrek till Helena, Nu är det snart dags för simning, detta kan du det är DIN grej, kör.

Och det gjorde hon, vi tog många lag under simningarna. Jag som alltid haft ont att ligga bakom, trasslat in mig i linan, låg på hennes fötter tack vare hur slimmat hon simmar är det lätt att följa och för första gången sedan Utö så hade jag inte ont i axeln en enda gång. Tekniken med paddeln satt och det kändes underbart. Har aldrig känt mig så stark . Vi matade oss starkt och kontrollerat igenom alla simningar utom den sista där vi tappade mot de herrlagen vi så länge haft flåsande i nacken.

Efter 9 km löpning va det dags att berätta för Helena om känningarna i knäet. Vill du bryta? frågar hon.

Aldrig, vi ber en bön för flakare löpning snart, då blir det bra. Asfalten kom, Hallejula! Trots att det va kuperat så va det jämt underlag, smärtan försvann direkt. Jag kunde trycka på och dra i löpningen igen.

Sista 5 km gick Helenas knä ner för räkning. Nu va det pepp och pannben som fick göra jobbet!

Att springa över målinjen som 8 tjejlag, med ett stort leende på läpparna va så häftigt.

Av alla våra lopp ihop är detta det jag bär med mig närmast hjärtat. Med de sämsta förutsättningarna och en tuff vår, mentalt och psykiskt så fick jag här kvittot på att jag kan. Jag är stark. Jag kan och jag ger mig inte, även om jag måste bli vän med mitt tålamod och nöta teknik som aldrig förr. Det räcker att en person tror på mig och det är jag.

Då är det min nästa utmaning. Och vet du vad Mr Tålamod, bring it!

Vid pennan
Linn Björck

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.