Skip to content

Race report Öloppet sprint 2017

Det är lördag morgon och ett år sedan vi senast satt på färjan ut till Styrsö för att delta i Öloppet. En folkfest utan dess like. Vi har haft en sommar med ovanligt mycket tid ifrån varandra på grund av semestrar och jobb som inte klaffat. Senaste loppet för oss var i maj och det kändes som en evighet sedan. Därför såg vi väldigt mycket fram mot dagen och att det äntligen var dags igen. Stämningen är alltid på topp på Öloppet och vi var taggade på att ha en riktigt rolig dag i skärgården tillsammans. Det är något speciellt med just detta loppet, kanske för att det också var vårt första.

Hur som helst. Nu var vi framme och allt flöt på bra. Anmälde oss, gick och käka frukost och skickade iväg våra grymma crawlkurservänner på den långa banan. Vi tar oss efter det upp mot omklädningsrummet som ligger dryga 500 m ganska brant uppförsbacke bort. Allt är i sin ordning och vi har gott om tid. Gör det vi ska (typ kissa 8 gånger och fläta håret). Vi promenerar sedan ner till starten. Det börjar dra ihop sig och vi tar plats i startfållan. Bara ett par minuter kvar. Det känns bra, tills Emelie kikar på deltagare runt om och inser att det är något vi saknar och utbrister “ Sara vi har glömt våra paddlar”. Nej fan. Det som vi tränat med hela året. Vi intalar oss att det är skit samma, det är bara att köra. Men förra starten blev fördröjd så vi frågar en funktionär som säger att det antagligen dröjer 10 minuter även denna gången på grund av färjan. Vi tittar på varandra och tar ett snabbt beslut, hoppar över staketet och fullkomligt ruschar upp till omklädningsrummet för att hämta dom. Båda springer, att låta en av oss stå kvar hade gett samma känsla som när man var liten och blev lämnad i kassakön i mataffären för att mamma kom på att hon glömt något. Missar vi starten så gör vi det i alla fall tillsammans. Kommer tillbaks till startfållan, andas ut, vi hann. Inte bara med två par paddlar rikare utan också med två skenande pulsar. Vi kan inte låta bli att skratta åt situationen, sånt här händer bara oss.

Strax därefter bär det iväg ner mot första simningen. Jag simmar ut först. Det är som i vanlig ordning kaos. Det är som att gå in på mellandagsrean på Nordstan. Ingen visar någon hänsyn, alla kör på och man får räkna med en del vassa armbågar. Det känns som att jag inte kommer framåt. Emelie frågar “vad är det som händer” jag svarar “ jag vet inte, men kööör”, och som hon körde. Det var magiskt. Vilken simningen hon gjorde. Jag ligger bakom henne och får kallsup efter kallsup på grund av att jag simmar med ett stort brett leende. Det är lite som den där mellandagsrean, det kan vara en plågsam historia men när man väl hittar det där fyndet så är man riktigt nöjd att man knödde sig in bland folkmassan.

Vi tar oss upp och börjar följa klungan framför oss över bergen. Berg blir till lite tätare skog. Det står några åskådare och hejar och vi tycker oss höra att dem säger att vi är första damlag. Vi har dock dragit på oss lite trötthet av simningen och följer därför bara efter klungan och är inte uppmärksamma på att vi alla springer fel. Vi är ett 20-tal lag som kommer ner till ett vattenbryn och inser att det inte är en simning här. Vänder om och försöker hitta tillbaka till snitslarna. Boom. Där kommer en klunga springandes på rätt stig och vi får snällt kliva in och ta plats längst bak i ledet. Surt tycker vi båda men vi bestämmer oss ändå för att snabbt skaka av oss det och inte låta det här förstöra våran dag.

Simningarna fortsätter att flyta på riktigt bra men löpningarna gick trögt för oss båda. Vi säger ovanligt lite till varandra, båda kämpar. På Galterön tar vi tag i saken, snackar igång oss och börjar återigen skratta åt situationen. Känslan är som om vi aldrig sprungit innan. Vi halkar, trillar och har inte koll på våra fötter överhuvudtaget. Oavsett så peppar vi oss med att även om inte kroppen är på topp så kan humöret vara det. Pang, ännu ett bakslag. Emelie ligger med foten under sig på en klippa. Hon har ramlat och vrickat foten. Vi börjar gå för att hon ska känna om det funkar att fortsätta, det är osäkert. Som tur är kommer det en simning precis därpå och vi bestämmer oss för att simma över och se hur det känns efter det. Det funkar och vi testar att springa vidare. Vi tar följe med våra crawlkurservänner Josefin och Markus en stund, alltid kul att träffa på folk man känner längs banan, det ger lite extra boost.

Kommer ner mot simsträckan som brukar vara mest stökig. Det går en del sjö i år igen, men vi ÄLSKAR det. Det står några lag på klippavsatsen som verkar lite mer oroliga inför vågorna och försiktigt krokar dem fast sig. Emelie och jag kommer springandes ner mot vattnet och ropar högt, “fan va de här ska bli kul, nu blir det åk av” och ett plask senare så är vi nere i vågorna. Vi simmar fortsatt bra och rakare än vad vi gjort tidigare år, då har vi varit halvvägs till Skagen och vänt. Någon hundring kvar, pang igen. Dags för mig att få krampen från helvetet. Emelie bogserar in mig som om hon försöker få upp ett skeppsvrak från botten. En halt och en lytt tar sig upp mot den allra sista delen av banan. Vi lovar varandra att bara vara glada om vi tar oss i mål en dag som denna där inte mycket mer än simningarna har stämt. Sista 6 km löpningen på Styrsö matar vi av utan tempoökning och med promenader i uppförsbackarna. Kommer i mål som tredje damlag och det känns smått otroligt men grymt roligt att vi kunde knipa en pallplats trots allt.

 

Vilken dag vi hade. Den kommer antagligen gå till Sjöodjurens historiebok som det mest händelserika loppet. Väldigt komisk med tanke på att vi några dagar tidigare pratade med ett par vänner som vi skulle hänga med efter loppet. Dem skulle köra den långa banan och sa att det är kul att ses efteråt och dela med sig av allt som hänt under loppet. Emelie och jag hade fnissat för oss själva och tänkt att vad ska vi kunna bidra med som springer sprinten, det kommer väl inte hinna hända så mycket. Tji fick vi. Dem hade även ett vandringspris i form av två armpuffar som det laget som gjort något klantigt fick äran att ha till nästa år. Våra crawlkurservänner Anna och Johan har haft dem i ett år men gav nu gladeligen över dem till oss för bland annat den “lilla” paddelincidenten.

        

Öloppet Sprint bjöd på många oväntade händelser men ett glatt humör räddar det mesta och som Thomas i vår simgrupp skrev till oss efteråt  “Ert goda humör gör er till vinnare i alla lopp”. En kommentar som verkligen värmde, för det är precis så vi vill att det ska vara.

På lördag ska vi tävla igen och då är det dags för Marstrand Swimrun. Kom och heja, det blir kul!

Hej svejs

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.