Skip to content

Rockman 2017 och den stora tröttheten

Roadtrip tillsammans med vår kompis Magnus Myhrborg. Perfekt inramning och uppladdning. Flams och trams i bilen och swimrunskvaller. 9 timmars bilresa till Stavanger med picknick vid en sjö gick ändå rätt snabbt. Incheckning. Lyckades precis parkera om bilen innan böteslappen sattes under torkarna. Kändes lovande. Racebriefing. För första gången skulle banan kunna köras i sin helhet. Tidigare har det varit för mycket snö och för dåligt väder. Stort! Men antagligen skulle endast 10 lag hinna före cutten för att få köra Dragons Neck! Resten skulle få springa en genväg. Målet var därmed inställt. 2600 höjdmeter? Jag googlade snabbt Engadin Swimrun som vi körde i alperna 2015… Rockman nästan dubbelt. Brutalt. Samtidigt säger race director: det är inte bergen som kommer ta kol på er… det är den tekniska terrängen.

Bombtidig frukost. Sedan ut till båtarna för en timmes transport rakt in i Lysefjorden. Bergen tornade upp sig. Soluppgång. Helt magiskt ljus! Start från båt rakt ner i den iskalla fjorden. Vi fick en bra start… hamnade genast på Marika och Staffans fötter… blev påmind om ÖtillÖ från förra året, då vi låg på deras fötter hela den första simningen.

Banprofilen lika enkel som brutal. Start i fjord. Upp för ett berg. Simma lite. Ner för berget. Simma 1600 meter längs med strandkanten. Uppför berget. Nerför berget. Simma 1700 meter över fjorden. Upp för berget, väl uppe, upp lite till, simma lite, sen neeeeer till mål.

Uppe vid Preikestolen, med sitt välkända överhäng och 600 meter stup, springer man i en loop och möter de lagen som ligger bakom och framför. Magnus och Erik ligger först. Fan va kul. De såg vrålsnabba ut. Två till herrlag. Ett mixlag. Sen vi!? 5 totalt. 2 mix. Två tankar: antingen kommer vi göra årets race… eller så kommer det bli haveri. Jag kom att tänka på ÖtillÖ förra året… där jag väntade hela dagen på den stora tröttheten, som aldrig kom. Kändes lovande.

Men innan vi ens var nere i fjorden igen var det ajöss och good bye för mig. Pulsen skenade. Benen skrek. Jag kunde ana att det var brutalt vacker. Osannolikt vackert. Anna titta på mig. Förvånad, typ ”vad håller du på med?”. Samtidigt kunde jag ana att hon också hade tufft, det var riktigt varmt. När det kommer till att springa i våtdräkt väljer vi iskyla framför dödsvärme alla dagar i veckan! Hellre 7 grader fjord än 20 grader berg!

Simningen över fjorden. Comeback. Kändes riktigt bra. Pulsen gick ner. Fjordvattnet kylde skönt. Forsade om två lag… när de senare sprang om oss sa de ”helvete vad fort ni simmar”. Stolt och glad. Det har vi coachen och kompisarna i crawlkurser att tacka för sa jag till Anna.

Vätska och energi innan trapporna. Arrangemanget 10/10. Fantastiska funktionärer och proppfyllda stationer. Kan inte skylla på energibrist direkt…

Ja, så var det tapporna. 4444 trappsteg. Över 700 meter stigning på mindre än 1,5 km. Har du varit i Empire State Building? Det är ca 1500 trappsteg. Efter typ 6 timmars race skulle vi alltså springa uppför nästa 3 Empire State Building. Med den nyvunna energin från simningen tog vi oss an uppgiften med tillförsikt. Första tusingen gick ganska lätt. Sen kom den. Den stora avgrundsdjupa tröttheten. Det var som att förra årets alla uteblivna tröttheter adderats och drabbade mig med full kraft. Anna pigg och glad. ”Men aja, vi kan väl stå och pusta en stund”. ”Ok, ja det går väl bra här med”. Flera lag kommer ikapp. Och går om. Andraplatsen hade vi tappat efter en lite felspringning tidigare. Alltjämt pall. Väl uppe för trapporna tornar ett berg upp sig. Inser att vi ska dit. Lika taggad som jag var att klara cutten och få köra Dragons Neck kvällen innan, höll jag tummarna för att få slippa. Men vi hade nästan 1 timme till godo. Skit.

En ny erfarenhet. Benen kändes ok. Men kroppen var liksom felkopplad. Minsta höjdskillnad innebar att jag var tvungen att stå och pusta. Pulsen helt urspårad. Lite orolig. Mest trött. Funderade på hur länge Anna skulle orka peppa truga och dra mig. Simningarna hade verkligen känts bra men på löpningarna var jag ett sänke. Vi går mest, men kommer så småningom upp på toppen. Vi ser ett lag närma sig men fortfarande på betryggande avstånd. Nerför går det bättre, om det där är ett mixlag ska det fan inte komma ikapp oss, säger Anna. Jag kände mig helt ärlig mer likgiltig. Sista simningen, sen var det bara nerför berget in i mål. När vi kliver upp ur simningen, kliver laget bakom precis ner. Vi bedömer att det måste vara ca 10 minuters försprång. Kändes ganska lugnt. Funktionärerna pekar rakt mot en kulle, dit ska ni. Va? Det skulle ju vara nerför nu. Ok, tog bara några minuter. Sedan befriande härlig nedförs löpning på grusväg. Löpstilen kan nog beskrivas som barn som precis lärt sig springa… alldeles för fort och helt okontrollerat. Benen och armarna fladdrandes. Vi pendlar mellan 4.15-4.30 tempo. De kan helt omöjligt komma ikapp oss nu. Min känsla blandad. Så missnöjd med min insats samtidigt så glad att vi lyckats fixa pall på ett sådant här erkänt tufft lopp. Vi kommer in bland träden, blir återigen vrålbrant. Men inte många kilometer kvar nu. Snart hör vi mål. Ser publiken. Så skönt, snart är det över. Anna vänder sig om, fan nu kommer dom. Näst sista svängen. Tvärstopp. Snitslar överallt. Höger eller vänster? Vi stannar till ett par sekunder, precis lagom länge för att lagom bakom ska se kunna se vilket håll som var rätt. Med mindre än 100 meter kvar till mål går det om. Efter 9 timmar och 16 minuters race förlorar vi pallplatsen med 4 sekunder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.