Skip to content

När kroppen besegrade knoppen

Klockan ringde 05:50 fast själv hade jag varit vaken en bra stund innan dess. Det var dags för Ironman 70.3 Jönköping. 1,9 km, 90 km cykling och 21,1 km löpning. Det var dags för revansch efter förra årets besvikelse med kramper i bägge baksida lår under löpningens sista kilometrar.

Nattens sömn hade varit orolig. Kroppen och knappen var förväntansfulla. De sista dygnen hade det varit svårt att slappna av. Min vana trogen stack jag ut på 15-20 minuters lätt jogging direkt på morgonen. Allt för att väcka kroppen och få bort steheten. Lite av den uppbyggda nervositeten försvinner. Allt känns lite mer avslappnat. Tillbaka på hotellet hade frukosten öppnat. Ett snabbt ombyte och så ner en våning för att lägga en bra grund för dagen. Men det var svårt att få i sig något. Matlusten fanns inte där. Vet inte om det berodde på nervositet eller för att jag tryckt i mig mängder av kolhydrater i dagarna tre.

Innan det är dags att gå till simstarten så behövdes en sista check av cykeln göras. Pumpar upp rätt tryck på däcken och monterar dit drickat. All set. Borta vid simstarten sade funktionärerna att det var ca 15,5-16 grader i vattnet. Överkomligt med andra ord. Ett par vändor i uppvärmningsbanan och sedan mot simstarten. Just simstarten i en Ironman är väldigt bra ordnad. Självseedning gäller och 4 åt gången med 4 sekunders mellanrum släpps i vattnet. På det sättet undviks det otroliga stök och bök som uppstår när alla ska ge sig iväg samtidigt. År 2016 självseedade jag mig på 36 min. I år så trodde jag på två minuter snabbare och ställde mig i fållan 32-35 minuter. Ganska raskt var det min tur att springa nerför rampen och kasta mig i vattnet. Racet var igång. Hittade bra rytm och så småningom ett par fötter att ligga bakom. Det kändes bra och jag kände mig stark. Tyvärr var fötterna jag låg bakom inte så snabba som jag hoppats. När det var 500 m kvar så gick jag om och drog själv resterande bit till mål. Förbaskad på mig själv klev jag ur vattnet. Återigen blev simtiden 36 minuter. En lite missräkning. Knoppen surnade nu till medan kroppen mådde utmärkt.

Min familj stod vid uppgången på simningen och hejade. Jag hade hoppats att de skulle komma men jag visste inte. Det värmde och gav extra energi.

Från simning till T1 (växling ett) är det en löpsträcka på ca 700 meter på utlagd filt med kullersten under. Detta är inte en skön upplevelse och det är det sämsta med hela tävlingen. Jobbigt att springa så långt barfota och på så hårt och ojämnt underlag. Växlingen gick bra. Hade bra koll och fokus på vad jag skulle göra. Så snabbt ut på cykeln och härliga 90 km med många höjdmeter. Det var perfekt väder att cykla i. Sol och varmt. Lite blåsigt. Efter de första 45 km, som också har de flesta höjdmetrarna, visade klockan 1h 16min. Det pekade på en sluttid på en liten bit över 2h 30min. Jättebra. Benen kändes fräscha.

Vad jag inte tagit med i beräkningen var motvinden tillbaka mot Jönköping. Istället för att ligga på 37-38 km/h på de långa rakorna så blev det 31-32 km/h och ett jädra slit. Jag hade cyklat om många men också blivit omcyklad så det var svårt att värdera hur pass bra cyklingen stod sig jämfört med andra. Men efter 2:37 så var jag i T2 (växling två) och nöjd med cyklingen. Sju minuter bättre tid i år än förra året. Gött. Växling två gick också bra. Lite strul med att få ned hjälmen i påsen men annars riktigt smidigt. Knoppen nöjd och kroppen också.

Nu var det dags för 21,1 km löpning. Just löpningen har känts oförskämt bra under våren och början på sommaren och jag hade höga mål. Löpningen gick på en varvbana. Tre varv på sju kilometer. Jag hade planerat för en kilometertid på 4:30 eller strax under. Ut från T2 med full fart. Kollade klockan frekvent i början och insåg att kilometertider på 3:55-4:10 inte skulle hålla i längden. Efter ett tag så kom jag in i rätt lunk och sprang om den ena efter den andra. Första varvet gick galant påhejad av familjen. Höll mig till den nutritionsplan jag gjort. Visst sliten var jag men inte avskräckande. Det kändes kontrollerat. Plan B med lägre fart var inte aktuellt.

Men efter ett par kilometer på det andra varvet. Efter en kort men brant uppförsbacke kom första protesten från kroppen. Kroppen ställde frågan till knoppen om farten verkligen var den rätta. Kanske dags att sakta ned lite. Okey, lite lägre fart då. Knoppen satte farten till 4:45. Kroppen ville ha ännu lägre men knoppen sa nej och tvingade benen att fortsätta. Efter drygt halva andra varvet så protesterade kroppen igen. Knoppen vägrar som oftast lyssna. Kroppen kontrar då med väggen. Kolosallt irriterande och elakt. Väggen. Riktigt oschysst. Benen rör sig nu i slowmotiontempo. Istället för att sätta en bra tid på löpet blev fokus på att komma i mål. Jobbig omställning. Nu längtade jag verkligen till mål. “Bara” 8-9 km kvar.

Knoppen och kroppen lyckades komma överens om en fart kring 5:30-5:40 per kilometer. Kilometer efter kilometer avverkades. Snart bara 3 kilometer kvar. Dags för en liten fartökning och avsluta starkt. Knoppen gav gas. Kroppen svarade att vi försöker men med ett varningen finger. Med 1,5 kilometer kvar till mål kom så krampen i baksida lår. Bara i ett lår förvisso men det var ändå tack och godnatt. Att stretcha kramp i en vad går väl an men baksida lår är en helt annan sak. Det kan göra så sjukt ont. Hängde i en lyktstolpe som om det var min bäste vän. Försökte slappna av men det var inte lätt. Till slut försvann krampen och jag började gå lite försiktigt. Jag kom hela 10 meter framåt. BAM – krampen tillbaka. Och nu var inte min bäste vän lyktstolpen där. Många svordomar. Lyckades emellertid hitta någon konstig ställning att stå i och sakteliga försvann krampen. Började gå igen. Krampen höll sig borta. Kom till sista vattenståndet. Tryckte i mig allt möjligt som erbjöds. Började småjogga med dryga kilometern till mål. Det kändes ok. Ingen mer kramp. Jag kunde jogga i mål på 1h 43min och sammanlagt strax över 5 timmar.

Glad att vara i mål men också rejält förbannad och besviken. Ytterligare en medalj att inte vara stolt över. Efter målgång stod familjen och väntade. All ilska blir som bortblåst när barnen vill krama om sin svettiga, kletiga och cola-/sportdrycksindränkta pappa. Helt fantastiskt.

Det här var dagen jag skulle ta revansch från förra årets besvikelse. Många många timmars träning skulle äntligen resultera i ett grymt lopp. Jag kände mig stark och formen fanns där. Och visst gick det lite bättre än året innan. Lite bättre tid blev det och endast kramp i ett ben och inte i två. Men det blev inte riktigt min dag. Inte den revansch jag eftersökte. Som jag ville ha. Det var dagen då knoppen fick se sig besegrad av kroppen. Men nästa år då jäkl…..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen