Skip to content

Skyfall swimrun

Jag såg paniken i hennes ögon. ”Jag orkar inte… jag sjunker”. Den första så kallade simningen gick rent ut sagt rakt åt helvete. Det var för grunt för att simma men för mjukt för att gå. Anna hade nu sjunkit till midjan i den gyttjiga bottnen och vattnet var nästan upp till hakan. ”Små steg, rör på dig, du kan inte stå still, då fastnar du” skrek jag tillbaka irriterat. Irritationen i själva verket rädsla. Anna vek sig framåt och började kravla i dyn. Tårar. Panik. Men nu närmade hon sig kanten och kunde ta tag i en sten och dra sig loss. Tur att vi inte visste då att det var 7 timmar race kvar…

Midsommar 2017 i Skottland. När sociala medier började svämma över av silluncher och midsommarkransar flög vi till Edinburgh med vännerna Magnus och Jesper. Men vi fick ändå traditionellt midsommarfirande med snaps, köttbullar sill, ja hela kittet, fast på Skotskt vis, tillsammans med Elly, Naill och Clare. Fantastiska vänner och värdar. Kompisar till kompisar till kompisar. Vi träffades sist på Hvar Swimrun. I augusti kommer de till Marstrand Swimrun. Swimrunfamiljen växer. Så just den här gången bytte vi rödbetsjuice mot brännvin, sportdryck mot torr cider. Det kändes bra. Den här tävlingen handlade väldigt tydligt om träning. Vi hade hört att den skulle vara långt och tuff. Det var det vi ville åt.

Vi kommer till Glencoe lördag eftermiddag. Det ösregnar och blåser halv storm. 8 grader varmt (kallt). Tälten till racebriefingen hade blåst bort. Tur att vi tagit på oss Gore-Tex kostymen. Hörde inte så mycket och fattade desto mindre av race director Alan Anderson… förutom att han sa not nice flera gånger. Jag tror att han redan då, i ösregnet, i blåsten, i kylan, fattat att han tagit i lite väl mycket i sin strävan att göra sin ”most sadistic swimrun course yet”. Mycket regn hade gjort en av flodpassagerna omöjlig, för mycket tryck i forsen. Banan omdragen. Summan av kardemumman: mer simning. Mer löpning. Valuta för pengarna helt enkelt. Det visade sig att flera lag droppat av. Endast 10 lag skulle starta den långa banan och ungefär dubbelt så många den korta.

Som vanligt lagade vi köttfärssås och spagetti. Fortfarande ösregn. Fuktigt. Kallt. Förberedde utrustning. Tackade Anna att hon tagit med neoprenhuvorna fast jag sa att det inte behövdes, bannade mig själv för att vi skippade neoprenarmarna.

Race day. Faktiskt inte så värst nervös. Fortfarande ösregn men vinden hade mojnat så vi kunde ta sittliften halvvägs upp för berget enligt plan. Så fruktansvärt kallt i liften. Tänkte: det måste vara såhär Zantelid känner sig när han fryser så mycket.

Starten: rakt upp för berget. Jag hade bara en tanke: tappa inte för mycket på Magnus och Jesper, vi kommer ha nytta av att kunna se deras ryggtavlor när vi kommer ut på myren. Vi kopplade ihop oss med linan fast vi inte skulle. Sträckt lina. Mjölksyran sprutade. Väl uppe, en jävla fart rakt nerför hela berget. Brant och eländigt men sjukt kul. Även om det blivit en liten lucka uppför kändes det riktigt gött att vi lyckades haka på i tempot nerför. Anna skrek på mig att sakta ner. Jag låtsades att jag inte hörde.

Ut på myren, tvärstopp. Magnus och Jesper stod villrådiga i en t-korsning. Inga markeringar. Funktionären pekade rakt fram och helt fel. De andra lagen kom ikapp och sprang förbi på stigen några hundra meter ovanför oss. Där stod vi med brallorna nere mitt på myren. Vi tog oss till stigen. Bara ett lag hade hunnit om. De andra måste krupit nerför berget. I princip den enda delen av banan som var löpbar = Magnus och Jesper försvann snabbt iväg framför oss. Så fort vi kom ut på myren innan den första simningen kom vi ganska snabbt ikapp laget framför och lämnade dem lika snabbt bakom. Det skulle visa sig att dom bröt. Dom och alla andra. Men inte vi. Vi hade två snabba ryggar att jaga.

När Anna lyckades kravla sig ur gyttjan och hämtat andan konstaterade vi två saker. 1. Vi kanske tryckt på lite för hårt i början. 2. Vi simmar hur jävla grunt det än är. Blött sunkigt eländigt. Men ändå kul. Ryggarna fortfarande betryggande nära. I den här terrängen ska vi inte tappa dem i första taget. Urusla markeringar. Kalla simningar. Brydde oss inte så mycket om hur vi sprang så länge vi hade koll på Magnus och Jesper. Om de skulle springa fel, skulle vi springa lika fel. Första energin. En buffé av gottigheter. Varmt te och kakor. Brittiskt. Lovely! Fyllde ryggfickan med gels.

Nu är vi ungefär 1,5 timmar in i loppet. De resterande 6,5 timmarna kan sammanfattas MYR eller PEAT BOG eller kort och gott bara BOG. Ett oändligt månlandskap av myr. Förrädiskt vacker på distans. Förödande och överjävligt att springa i. Under de närmsta timmarna var det som att vi ingick ett äktenskap med myren, vi lärde liksom känna varandra. Nej, inte trampa där, sjunkfälla. Trippa här går bra. Ett skutt över där, och plums rakt ner i ett träsk. Som Magnus sa efteråt, jag har nog aldrig ramlat så mycket i mitt liv. Simningarna gick bra. 1700 meter x2 kändes lätt. Det var kallt men ok. Vi hade stor fördel av att se var Magnus och Jesper klev ner, och var de gick upp. Efter några timmar fick vi veta att alla brutit eller blivit avplockade. Då hade vi väl ungefär halva loppet kvar. Vi hoppades innerligt, tog nästan för givet, att arrangören skulle dra om banan på slutet för att göra den kortare. Så blev det inte. I efterhand gör det mig glad, vi behövde 8 timmars race, det är så oändligt mycket mer än 5 eller 6 timmar.

Vi hade koll på Magnus och Jesper och de hade koll på oss. Tillräckligt nära för att bli påmind om att det var en tävling, tillräckligt långt ifrån för att vi inte skulle få för oss att försöka komma ikapp. Vi malde helt enkelt på. Låg puls, låg fart, mycket ben. Det kändes som vi aldrig skulle komma fram. Skutten blev till långa kliv. De långa kliven blev till korta kliv. De korta kliven blev till vanliga steg. Till slut kom vi fram till masten och kunde börja varv ett av två på den ca 6 km långa loopen. Grusväg. Märklig känsla med fast mark. Fötterna avdomnade. Skönt att kunna ta ut steget. 4:30 tempo direkt. Kroppen både njöt av farten och tjöt av smärta. Ett varv och två simningar kvar på loopen. Helt omöjlig navigering. Men som tur var simmade vi på rätt ställe båda gångerna. Tillbaka till masten. Nu, efter nästan 8 timmar var det äntligen slut på myr. Men energin var också slut. 3–4 km till mål. Över vägen. Vi kunde se Magnus och Jesper gå uppför den långa backen till mål vid skidcentret under backen där allt börjat. Kanske 800 meter framför oss. Jag lekte med tanken: vad förvånade de skulle bli om vi kom spurtandes. I samma stund Anna: vi går 100 meter från nästa lyktstolpe. Det fick förbli en tanke, våra ben helt slut. Vi joggar över den tänkta mållinjen mellan två konor. Nästan alla hade åkt hem. Sverige 2. Skottland 0.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.