Skip to content

Racereport ÖTILLÖ Hvar sprint

Det hade äntligen blivit torsdag den 30 mars och vi hoppade på flygbussen mot Landvetter med ett härligt semesterpirr i magarna för att påbörja vår resa till Kroatien. Ett par timmar senare landade vi i Split. Vi blev förvånade över värmen som vi möttes av när vi klev av planet. Semesterpirret i magen hade övergått till hunger och jeansen började klibba mot låren. Som tur var hade vi några timmar över innan färjan till Hvar skulle avgå så vi letade upp en uteservering, bytte om till klänning och slog oss ner. Som om vi aldrig sett solen innan satt vi där med näsorna i vädret och med våra vinterbleka kroppar bländade vi alla kroater som promenerade förbi. Många av dem hade fortfarande varma jackor på sig. Vi var förundrade. Servitören kommer fram för att ta vår beställning men vågade knappt störa oss i vårt seriösa njutande. Tillslut frågar han lite nyfiket om vi är ifrån Finland, vi skrattar till och skämtar med varandra om att vi måste se riktigt bleka ut. Vi äter upp våra burgare och sedan sätter vi oss mätta och belåtna på färjan ut till Hvar.

Ön Hvar är verkligen en superfin plats med kristallklara hav, klippiga stränder och grönskande natur. Förutom en underbar semester med god mat, dryck och massa roligheter så var vi ju även där för att anstränga oss lite. Hvar är en perfekt plats för swimrun och loppet på lördagen var helt klart resans höjdpunkt. Själva loppet var ett av de kortaste vi sprungit då det totalt var 15 445 meter varav 13 000 meter var löpning och 2 445 meter simning, men för oss en av de tuffaste utmaningarna hittills. Varför det skulle bli en utmaning för oss var att den längsta simsträckan var 950 meter vilket blir det längsta vi simmat i sträck i öppet hav.

Det hade blivit lördag morgon. Vi vaknade upp till strålande sol, käkade av den magiska frukostbuffén och gick bort till racebrefingen. Vi brukar inte kolla upp startfältet i förväg utan försöker bara fokusera på oss själva och göra det bästa vi kan oavsett motstånd men denna tävling blev ett undantag. På racebriefingen berättade tävlingsarrangörerna att ett av världens bästa damlag skulle stå på startlinjen. Dem sa skämtsamt att vi kanske kommer se deras ryggar i max tio minuter och sedan skulle vi inte se dem resten av tävlingen, och så blev det. Vi är djupt imponerad av deras prestation. Men låt oss ta det från start till mål. Vårt lopp började med en riktig bra simning i Hvars hamn, vi hade bra flyt och höll ihop hela simsträckan trots att man inte fick vara ihopkopplade med linan. Vi klev upp, konstaterade att vattnet inte var så kallt som vi trott och började springa mot nästa simsträcka a.k.a vår utmaning på 950 meter. Vi slänger oss i det turkosa havet med skräckblandad förtjusning. Det blåste en del och det var aningen svårnavigerat att ta sig till ön långt där borta på andra sidan. Vi kämpade på och efter en stunds plaskande ute i havet simmade vi in i en vik och OJ va fint det var! Lugnet infann sig och det kändes som att vi gled fram. Det var kristallklart och det kändes helt okej att studera den vita sandbottnen gentemot Valhallas kakelplattor. Vi njöt.

Väl uppe på första ön tog vi följe med ett finsk herrlag som skrattade åt oss och undrade om vi hade kul. Det hade varit en kämpig simning, vi höll med dom, men allt var så fint så vi kunde inte annat än att springa runt med två stora leenden i den häftiga naturen. Vi sprang och simmade på två öar innan vi tog oss tillbaka till Hvar där vi skulle möta den 8 km långa löprundan. Vi var medvetna om att vi skulle upp på bergen men hur högt hade vi ingen aning om. Vi tuggar på, vilket är vårt motto när det blir lite längre kämpigare löprundor. Vi kommer till den första backen och våra ben dör men vi försöker fortsätta springa. Vi når äntligen en topp och konstaterar att ”ja men nu var i alla fall den långa backen gjord”. Med lite lättare ben springer vi vidare några hundra meter och kommer ut på en äng. Vi har kabbat ner dräkterna och tagit av oss badmössorna, likt en scen ur sound of music skuttar vi fram i gräset med vackra berg i bakgrunden och tänker att nu kommer det nog bära av utför en stund, men icke. Vi möter ännu en backe, som dessutom är fylld med småsten och teknisk terräng. Vi kämpar på men bestämmer oss för att gå en bit för att inte dra på oss för mycket mjölksyra. Tillslut kommer vi upp på toppen och där möts vi av något av det finaste vi sett. Vi drar av några höga glädjetjut, skojar och säger att det nästan är värt att lämna DNF för att bosätta sig här. Det är en riktig håll-käften-utsikt och en nyp-i-armen-upplevelse av rang.

Med förundran över den fantastiska naturen springer vi motvilligt vidare och möts av ännu en stigning. Det är 1:a april och vi börjar på riktigt tro att det är ett aprilskämt. Inte är det väl meningen att vi ska upp på ännu ett berg. Det visade sig vara löpningen som var den egentliga utmaningen denna dagen. Men med förra toppens utsikt i åtanke fortsätter vi. Väl på toppen möter vi en efterlängtad vätskestation. Vi sveper vattnet, stoppar några apelsinklyftor i munnen och ger oss av. Därefter bär det av nerför mot fästningen på ön, vi springer igenom fästningen och sedan lite kringelikrok genom gamla stan med siktet på den sista simsträckan. I Hvars stad möter vi åskådare som säger att vi ligger på andra plats av damlagen och på tredje plats av alla. Sista simsträckan går av bara farten och innan vi vet ordet av det är vi i mål.

Det som hände var att vi kammade hem en andra placering i damklassen och en tredje placering over all och ingen är mer förvånad än vi själva. Vi hade inga förväntningar på loppet då vi förstod att det kunde bli tufft med en lång simning och svår terräng. Men som ordspråket lyder, “det går fort när man har roligt.” För att ha KUL är Sjöodjurens största styrka.

En weekend med extra allt började lida mot sitt slut. Vi glider in på flygplatsen, går fram till passkontrollen, lämnar fram våra pass och tittar upp mot kvinnan bakom glasrutan. Hon skrattar oss rakt i ansiktet och vi kunde läsa hennes tankar. “Turister… att dem aldrig lär sig, suttit med näsan i vädret som om de aldrig har sett solen innan.”  Vi åkte till Kroatien vinterbleka och med sparsamt packade handbagage men vi lämnade Kroatien med två rödbrända nyllen och med ryggsäckar fullproppade med härliga upplevelser och minnen.

Vi kommer absolut komma tillbaks till Hvar – en ö och ett lopp som likt kinderägg aldrig slutade överraska. Vi hörs! Ha de så länge, KRAM SJÖODJUREN

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.