Skip to content

Hur hamnade jag här?

Precis som Johan skrev här igår hinner man tänka igenom en del när man är sjuk. När jag låg på soffan med feber och snuva och svor över att jag inte kunde komma på simträningen idag heller, började jag fundera på hur sjutton jag hamnade i den där simgruppen som gör att jag längtar efter att hoppa i vattnet innan klockan 7 tre dagar i veckan.

I frustration över benhinnor som krånglade och en hjärna som tänkte ”Jag kan ju inte vara sämre än pappa när det kommer till träning!” anmälde jag mig lite spontant till en crawlkurs för ett och ett halvt år sedan. Många svordomar senare lyckades jag lära mig att simma någorlunda, och ytterligare några svordomar senare simmade ifrån de andra på kursen. Det blev några månader av ensamma simpass och några få pass tillsammans med pappa, som jag inte riktigt vågade erkänna hur jobbiga jag tyckte de var. Det tog emot lite att erkänna att pappa var bättre än mig, så jag tänkte att jag skulle utmana honom i något som jag var bättre i, typ löpning! Men eftersom pappa inte har sprungit sen han gjorde lumpen kändes det lite väl hårt att utmana honom på en ren löpartävling. Så i julklapp fick han en startplats för oss båda på Marstrand Open Water Swimrun (som om det skulle vara mindre hårt). Det var lite på vinst och förlust, men pappa kunde simma och jag kunde springa, så det ska vi nog klara tänkte vi. Hur svårt kan det vara? Simma i havet kan väl inte vara så annorlunda mot att simma i bassäng? Simma våtdräkt kan väl inte vara så annorlunda mot att simma i baddräkt? Simma i skor är väl inga problem? Springa kan jag ju, så springa i våtdräkt går nog bra det med! Hitta runt banan? Hallå, jag har ju varit orienterare, inga problem!

Med samma typ av hjärna som mig, tänkte pappa ”Jag kan ju inte vara sämre än min dotter när vi tränar!” och gav sig ut i löparspåret han med. Jag försökte lägga på ett kål på simningen och började närma mig pappa, även om det kändes som en omöjlighet att komma ifatt honom. Och det kändes som att det gick rätt bra för oss. ”Hur svårt kan det vara?”- känslan fanns kvar fram tills vi skulle ut och testa vår första swimrun-runda hemma på Getterön på midsommarafton. Då började jag undra vad jag hade anmält oss till. Simma i havet? ”Herregud vad tungt, har vi verkligen bara simmat 100 meter?!”. Simma i våtdräkt då? Mjölksyra i varenda muskelfiber i armarna och skavsår i hela nacken. Simma i skor? Oj har jag lagt bly i skorna, jag sjunker ju? Men springa då? Blöt våtdräkt och trötta ben; tappade jag benmusklerna på parkeringen? Men hitta kan jag väl i alla fall? Ja till Danmark kanske. Om det hade varit klart väder. Men det var dimma och jag hade nog simmat i en cirkel om inte pappa hade guidat mig mot land igen. Det här kommer aldrig gå tänkte jag.

Men herregud vad roligt det var. Trots hopplösheten jag hade känt i vattnet var både jag och pappa frälsta när vi satt och pustade ut på badbryggan på båten efter rundan. Jag älskar havet, jag älskar att springa och jag älskar att simma; att kombinera det kan ju inte bli annat än fantastiskt! Och sen blev det bara roligare för varje runda. Och det blev faktiskt lite lättare för varje simpass i havet, till slut gick det ju nästan bra, både att simma och att springa i våtdräkt och det blev roligare att kravla sig upp på hala klippor och sicksacka mellan brännmaneter!

14 augusti blev det tävlingspremiär för oss. Ganska stressade och nervösa stod vi vid starten och huttrade i blåsten på Marstrand och tittade på alla andra som såg så lugna och proffsiga ut. Starten gick och alla gav sig iväg. Pappa simmade lika bra som alltid, och jag simmade lika långt efter som vanligt. Efter första simningen var jag så sjösjuk att jag trodde jag skulle spy, trots att jag har aldrig varit sjösjuk i hela mitt liv. Jag tänkte att det här kommer aldrig gå. Men det gjorde det! Pappa var snabb och drog på simningarna, och jag var glad och peppade pappa när han var tröttare på löpningarna. Det tog sin lilla stund, närmare bestämt 3 timmar och 45 minuter. Men oj vad glada och nöjda vi var när vi kom i mål! Och så imponerad jag var av de som vann, och alla andra som var så mycket snabbare än oss, jag förstod inte hur sjutton de kunde simma så snabbt!

Efter sommaren tröttnade jag på att simma själv och övertalade Rikard att följa med på en ny crawlkurs. Och helt plötsligt hamnade jag i samma bassäng som alla de som jag var (och fortfarande är) så grymt imponerad av på Marstrand, det vara bara att bita ihop och försöka hänga på så gott det gick. Redan efter första passet förstod jag hur de kunde vara så snabba, träningspassen här var bra mycket vassare än mina egna tidigare. Och så är det det där med alla människorna i simgruppen som peppar och skrattar mellan alla tuffa intervaller som gör att man tar i mer än man egentligen orkar, och som gör det så roligt att träna.

I somras tyckte jag att simning var kul och swimrun var fantastiskt. Nu är simningen så mycket roligare, och med det här gänget kommer swimrun- träningarna till och med bli ännu bättre än jag tyckte innan! Valhalla är bra, men nu tycker jag att våren och solen kan jobba på lite snabbare med att höja vattentemperaturen några grader, för nu längtar jag efter att sticka ut och träna i havet!

/ Lisa

P.S. Nu är jag äntligen ikapp (och snart förbi) pappa på simningarna, nu är det bara att försöka jaga ikapp de andra som ligger framför.

img_1698_2

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.