Skip to content

I’m an Ironman

04.25 ringer väckarklockan. Frukost i lilla röda stugan som ligger drygt en mil utanför Kalmar centrum, det är becksvart ute. Jag känner mig inte speciellt trött trots avsaknaden av sömn.

Jag har gått igenom hundratals olika scenarier i huvudet under natten, försökt att visualisera hur det kommer att bli under de olika delmomenten. Det är min första tävling i Kalmar och min första riktiga tävling på Ironman distansen förutom Gummigubben förra sommaren som är en perfekt prova på tävling. Jag vet att jag kommer att klara av distansen men kommer kroppen och knoppen orka leverera på topp.

Det är perfekta väderförhållanden, vindstilla, inget regn och temperaturen kommer att ligga mellan 16-18 +. Cykeln är i perfekt skick, jag har vilat, hunnit återhämta mig från förra helgens swimrun tävling på Marstrand och en hård träningsvecka veckan innan dess. Jag har ätit och sovit bra. Jag har kunna hålla mig nästan skadefri och kunnat träna som planerat under hela året. Några enstaka förkylningar, stukad fot och lite andra kroppsliga skavanker har endast resulterat i välbehövligt vila.

Väl i bilen på väg mot Kalmar börjar det ljusna, vi kör igenom majsfälten och det är en helt fantastisk sensommarmorgon. Morgondis och rosaorange himmel.


Jag känner mig väldigt lugn och fokuserad när jag gör iordning det sista i växlingsområdet, fyller på med dryck och energi och tittar igenom påsarna för en sista gång. Cykeln är redan incheckad och ser riktigt snabb ut efter att varit på genomgång hos mäster mekanikern Kaj.


Simstarten är i Kalmar hamn. Musiken dunkar i högtalarna, ” idag är jag strak”, stark är precis som jag känner mig. Det är rullande start och jag ställer mig mittemellan 1.10 och 1.20. Jag har bestämt att inte stressa iväg utan jag vill ha en behaglig sim upplevelse, kanske till och med hinna njuta lite.
Vattnet är iskallt och jag fryser mer och mer för varje armtag. Vattnet är ca 16 + och det är egentligen ingen fara. Jag har simmat i kallare vatten och vet att jag klarar det. Konstigt nog blir jag inte ens yr som jag kan bli ibland när jag simmar långt. Simsträckan på 3820 meter känns dessutom väldigt mycket kortare.

Planen för dagen var att ta det lugnt i simningen och inte logga några tider utan köra enbart på känsla. Jag tittar snabbt på klockan när jag kommer upp ur vattnet. Klockan visar 08.18, helt ok.

Jag skakar av kylan och försöker få på mig strumpor och cykeltröja inne i växlingstältet. Jag struntar i armvärmarna men växlingstiden blir ändå onödigt lång. Jag hade satt upp en skämstid på 4 minuter men efter att titta på tiderna i efterhand tog det mer än 6 minuter.


Med hackande tänder börjar jag cykla iväg mot Ölandsbron. Det är tjock dimma på bron och visiret är täckt med vattendroppar som envist ligger kvar. Jag tar det lugnt i uppförsbacken och biter mig hårt i tungan. Ett knep som jag fick lära mig förra sommaren under en iskall och blöt cykeltur. På något sätt blir man mer avslappnad i kroppen och slutar huttra.

Efter 20 km börjar jag få upp värmen , disen lättar och nu kan jag börja trampa på. Jag har ingen aning hur fort det går. Benen känns förvånansvärt lätta och det känns som att jag svischar förbi andra cyklister hela tiden. Snart är halva sträckan avklarad. Jag har fortfarande en bra känsla i kroppen och känner mig stark. 24 km kvar till Ölandsbron och därefter en kortare t mils tur på fastlandet. Cyklingen går igenom Allvaret, förbi fält och små samhällen. Det står en hel del folk längs vägarna och hejar på , jag försöker vinka tillbaka i tempoställning och ger de ett snabbt leende. Ironman slogan ”race with a smile” ekar i huvud.

Tillbaka i växlingsområdet igen visar klockan på 13.30, hur fort gick det? Jag försöker spekulera i tider men släpper det ganska fort. När klockan visar 17.05 har det gått 10 timmar. Det blir ännu en lång växlingstid med ett långt toalettbesök. Rätt skönt att ge benen en möjlighet till en paus innan löpningen.

Benen känns fräscha och jag springer iväg med lätta steg, springer förbi både killar och tjejer. Några killar ropar peppnade ord när jag springer förbi, ”jäklar va fort du springer” . Återigen igen koll på tempot och det känns som att jag är ute på söndagsjogg. Det visar sig att ett behagligt tempo då var mellan 4:30-4:45.


Efter 3 mil börjar det kännas rejält i vaderna. Allt har gått som på räls fram till dess. Benen blir stumma och den känslan var inget jag hade räknat med. Jag är tvungen att gå, jag försöker springa mellan vätskestationerna. Fyller på med gels och citroner, häller vatten på huvudet för hålla pigg. Det fungerar så där. 4-5 km innan mål springer jag ikapp min klubbkamrat Mia. Vaderna värker och jag slänger mig runt Mias hals. Det enda jag får fram är ”min kropp är död, jag har så sjukt ont””

Med pigg röst skrattar Mia ”ja det är så det ska kännas, spring vidare nu”. Ska det verkligen kännas så? Jag springer vidare med onda vader och kommer fram till fotbollsstadion där jag får mitt tredje och sista varvband runt armleden. Nu är det endast 2 km kvar och den sista sträckan går på kullerstenar inne i Kalmar centrum. Folk hejar och skriker, vilken fantastik publik. Jag vill inte snubbla och biter ihop trots att vaderna krampar ordentligt.

In i mål på tiden 10.04.56 . Jag är så otroligt glad och nöjd över min prestation. Jag vann min Age group och fick en åtråvärd plats till VM på Hawaii. Det blev totalt en åttonde plats alla damer och för att skryta lite blev cykeltiden den tredje snabbaste bland alla damer.

Tack Kalmar folket för en fantastik upplevelse och tack alla vänner längs banan som har peppat och gett mig extra energi.

Tack alla mina fantastiska Team Kungälv vänner som jag har upplevt den här tävlingen med och resan dit.

Ett speciellt stort tack till Ironman kungen Kaj Munk, som peppar och ger mig mod att tro på min egen kapacitet och hjälper mig med min cykel när den krånglar. Ja och till Jonny som skickade extra hälsning på prisutdelningen, ja ni är allt tokiga.
Ja, vi är allt tokiga tillsammans som bara gör något helt galet som att simmar 3820 m, cyklar 182 km för avsluta det hela med 42 km löpning.. Jag är så otroligtimponerad och stolt över mina triathlon vänner som lyckats genomför tävlingen. Tiden spelar egentligen ingen roll. Alla galna träningspass, i ösregn, sommarhetta, storm.. you name it. Det ligger så sjukt många timmars slit bakom resultaten, men även glädje.

Stort tack även till Kungälvslöparna framför allt Harri och Johan som peppar och kommer med kloka ord (även om jag inte alltid väljer att lyssna )

Och crawlkurser där jag har träffat många härligt galna människor. Peter som ibland skakat på huvudet när jag skrattar i bassängen och säger ”näe jag fattar inte”.

Ett speciellt tack vill jag förstås ge till min familj som står ut med detta galenskap och mina tokiga idéer.

Nästa år är det ett nytt år med nya mål.

Nu väntar några veckors vila och återhämtning och sedan blir det mer fokus på löpning och framför allt trail. Valencia Marathon i november och innan dess Kullamannen ultra.

 

  Bilderna Finisherpix  från Kalmar IM.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.