Skip to content

Race report – Marstrand Swimrun

Det var kyligt inne i stan. Bäddade in mig i både dunjacka och regnjacka men stoppade förväntansfullt ner solglasögonen. Förra året var ju en sommardag på Marstrand med de bästa förhållanden för de som skulle kolla på tävlingen. I lördags var det lite mer de tävlandes väder, lite kyligt och blåsigt. Precis som vi vill ha det, ingen risk för överhettning och bråkigt vatten.Jag såg framemot tävlingen men kände redan dagarna innan loppet att kroppen var trött. Det har varit en tuff tävlingsperiod med många tävlingar. Vi har pressat våra gränser och pressat ur all energi flera gånger under sommaren. Kände mig lite tom i själen och hade svårt att få huvudet att ladda om och upp för tävling. Tänkte på simmarna i OS som tvingas ladda om på minuter, jag hade ju haft en hel vecka på mig. Imponerande men hos mig fanns inte glöden där i lördagsmorse.

Snapchatade med Julia i bilen ut till Marstrand. Fulast min vinner och jag tror fasen hon tog hem det hela. Log inombords och kände mig ändå lycklig, satt mellan mina föräldrar i baksätet och min morbror och min fantastiska giftas moster var bänkade i framsätet. Tänk att jag får med mig en hel hejarklack som vuxen, tänk vad lyckligt lottad jag är som har föräldrar som tycker det är det roligaste som finns att hänga på en klippa en hel dag för att få se mig swisha förbi i några sekunder.
Precis innan första simmet så hör jag hur de gapar och skriker på oss i kör. Våra fantastiska klubbkompisar tar ton precis efter och gapar ”Ni tar dom lätt”. Vi låg precis bakom det första damlaget ner i vattnet. Jag gick igång och fick feeling, det här är ju fasen det roligaste som finns!!!

Foto: Joachim Johansson

Under första simmet ser jag i ögonvrån hur ett gäng springer utmed strandkanten. Föreställ er fyra stycken medelålders med ryggsäckar, regnkläder och kameror som skumpar på magen. De såg ut som förvuxna dagisbarn som rymt från fröken. Jag log och förstod att det var min hejarklack som ville hinna fram till uppstigningen för ytterligare fotografering. Efter första simmet hade vi hängt av det damlag som klev ner i vattnet före oss. Pappa stutsade och hejade ivrigt på, jag älskar honom för allt engagemang! Vi vet att de bakom är fantastiska löpare så vi satte av i en väldig fart, kände oss stressade. For uppför klipporna. Jag hittade ett gött flyt. Julia däremot lät som en elefant bakom mig, hon hade svårt att få igång frekvensen på benen. Flåsade så jag kände vinddraget i nacken men det spelade inte så stor roll för jag kände mig stark. Jag drog henne på linan hela banan och det var en magisk känsla att få hjälpa sin kompis. Kroppen hade suktat efter en kort och snabb tävling och vi gjorde helt rätt med facit i hand som bytte klass.

Foto: Joachim Johansson

Vi var anmälda till Sprint 3.0 som var 20km men efter min känsla i kroppen innan tävlingen och kampen med det mentala som inte ville tagga upp kändes det onödigt att pressa kroppen.

Foto: Joachim Johansson

Inför sista simningen kände jag att vi hade vinsten klar, vi såg inte något annat damlag men vi höll tempot uppe och löpningen in mot mål gick ruskigt snabbt. Jag älskar att springa snabbt!

Må gott!

/Emma

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.