Skip to content

Race report från Sjöodjuren

Dagen vi har väntat på i ett års tid var äntligen här. Vi vaknade upp gemensamt på tävlingsdagens morgon. Yrvakna satte vi oss i köket. Vi åt varsin köttbullemacka i hopp om att den skulle ge oss extra superkrafter.

Det var två nervösa Sjöodjur som satte sig på båten mot Göteborgs södra skärgård för att kicka igång säsongen. Det brukar inte vara många sekunders tystnad mellan oss men båtturen ut till Styrsö var ovanligt tyst. Med något oroliga magar och matchande kläder från topp till tå anlände vi 20 minuter senare till Styrsö Bratten. Vi kände redan när vi klev av båten vilken härlig atmosfär det var. Atleter i olika åldrar gick runt och skrattade, peppade och förberedde sig inför loppet. Euforin spred sig i kroppen att vi faktiskt snart skulle få stå där på startlinjen igen.


Då vi enbart har tävlat en enda tävling innan var det svårt att veta vad vi kunde förvänta oss av dagen. Det var dåliga väderförhållanden med vindar upp till 15 m/sek. Vi hade även fått höra från flera håll innan tävlingen att konkurrensen i år var tuff. Våra ambitioner innan tävlingen var att tugga på i vårt tempo, ha så kul det bara går och förhoppningsvis slå vår egna tid från förra året.

Väl på startlinjen ville vi bara rusa iväg, men starten blir dryga kvarten fördröjd och det känns som en evighet. Vi stampar otåligt på stället och förundras över de lag som står lugnt och stillsamt framför oss. Starten gick och vi öppnade med en snabb löpning ner till första simningen för att slippa den första klungan. Vi kom iväg bra men med minimal uppvärmning innan starten så blev de första 500m på loppet en chockstart för kroppen. Adrenalinet och Sjöodjuren rusade ikapp ner mot havet. Vi dök i och det kändes som att vi störtade in i en vägg. Väggen var inte så där mjuk och len som den brukar vara. Den var snarare som en bergsvägg som vi skulle simma igenom. Vi var ändå beredda på vad som mötte oss vilket gjorde att vi behöll lugnet, simmade systematiskt och försökte parera för de värsta sparkar och slag. Då vi kom upp till första ön konstaterade vi att det var en tuff simning och att vi nog hade blivit rejält omsimmade. Vi började springa och benen kändes pigga. Stumheten och nervositeten från båtturen ut var som bortblåst i de starka västanvindarna.

Under loppets väg fick vi betrakta den fina naturen som infann sig runt om oss. Det växlade mellan snåriga stigar, kala klippor och vågiga öppna hav. Stundtals var man förtrollad av den härliga naturupplevelse det faktiskt är. Trots att man springer och simmar i tre timmar flyger tiden förbi en. Helt plötsligt var vi på den sträcka vi fasat för i ett års tid. Dödssimmet som vi döpte den till efter förra årets lopp. Det är simsträckan mellan Krokholmen och Känsö, det är inte den längsta sträckan under loppet men det är där det går mest sjö. Detta år var vågorna ett par meter höga och vi tumlades runt ordentligt. Dock klarade vi oss bra. Kanske var det coach Peter förtjänst då vi faktiskt detta år kunde crawla eller så var det att vi var mental förberedda på att det skulle vara jobbigt.

När vi kommit upp på Känsö stod det en fotograf som berättade att vi låg 2:a. Vi trodde inte att det var sant. Sara sa skämtsamt att det kanske vara dags att börja springa på riktigt nu. Helt plötsligt kändes benen lite lättare och dödssimmet var ett minne blott. Vi bestämde oss för att försöka kontrollera sista biten av loppet. Det var trots allt en bra bit kvar. Vi kom ihåg att den avslutande 6km löpningen tar på krafterna. Det var ingen ide att öka tempot hur lockande det än kändes. Det var bara att behärska sig, trampa på och försöka hålla undan för lag bakom.


Vi kommer upp på Styrsö, redo för sista löpsträckan. Där står våra sambos som säger att vi fortfarande ligger tvåa. Vi tar lite vatten och energi och ger oss av. För första gången under loppet cabbar vi ner dräkten och tar av oss mössorna. Det är en skön känsla. Vi andas in lite extra luft och försöker njuta av den sista sträckan. Vi vinkar glatt till publiken som hejar längs banan och hinner med en och en annan high five.

Allt har i stort sett klaffat för oss hittills och vi lovar varandra att vara supernöjda med vår insats vad som än händer de sista kilometrarna. När det är drygt 2km kvar lyckas Sara med en praktvurpa, För några sekunder hinner vi tänka att loppet var över. Men gick inte många sekunder innan hon var på benen och vi var iväg igen. Kanske var det  köttbullarnas superktafer.


Vi går i mål som tvåa men det känns som en seger. Emelie säger skämtsamt att dagens konkurrens som det pratades om innan tävlingen tydligen inberäknade oss. Det hade vi inte trott. Nu var vi dock inte så hård konkurrens mot dagens riktiga vinnare som var helt outstanding. Stort grattis till våra crawlkurservänner Julia och Emma.


Skönt att få kvitto på att träningen har gett resultat. Resultat vi inte själva vågade hoppas på. Riktigt rolig dag med härlig publik, vacker natur, hjälpsamma medtävlande och framförallt ett grymt lagsammarbete. Vi är peppade för kommande tävlingar. Nu ska vi vila, äta gott och ladda om för MOW swimrun på lördag!

Kram Emelie och Sara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.