Skip to content

Öloppet 2016 – från pallplats till pannkaka

28745804481_8cb18782d3_o

Foto Jakob Edholm

Både jag och Anna vaknade med dånande huvudvärk. Jag hade haft känningar i halsen hela veckan men tänkt att det var byggdamm från renoveringen som var problemet. Försökte skjuta känslan ifrån sig, hur ofta vaknar man på race day och känner sig pigg och stark? Har aldrig hänt mig i alla fall. Öloppet bjöd som vanligt på utmärkt frukost. Våtdräkter och rippade kroppar glänste ikapp. Alla såg som vanligt sjukt snabba ut. Härligt att hinna småsnacka lite med kompisarna i crawlkurser innan start. Önska alla lycka till. Trångt i startfållan, ingen ville riskera att hamna på efterkälken innan första simningen. Starttutan. Klockan visade 3:40 fart ner till första simmat. Härligt men hög puls. Simningen gick kasst. Hade glömt att rensa glasögonen så jag simmade i total glasögonimma dimma. Klantigt! Klev upp samtidigt som Hanna och Johan i Happy swimrun som vi vet är starkare simmare än oss. Kanske inte gick så kasst ändå han jag tänkte innan vi började trumma på med löpningen på Kössö. Kroppen kändes inte alls svag och sjuk. Tvärtom stark och pigg och taggad. Jag och Anna snackade ovanligt lite med varandra. Fokus. Tävlingmode. Rysningar. Jag kände att hon var taggad.

Vi hade bestämt att vi skulle köra ordentligt. Ingen anledning att spara på krutet. Idag skulle vi testa våra gränser.

28745238321_823a3d6aa6_o

Foto Jakob Edholm

Vi växte in i simningen. Gick bättre och bättre tills det tom började kännas riktigt bra. Perfekta förhållanden för oss med svalt i luften och lite guppigt i havet. Men dagens stora behållningen var klipplöpningen. Tap, tap, tap, känslan när stenbumlingarna växer ihop och breder ut sig som en bred asfalterad autobahn.

Vi märkte att Happy Swimrun inte riktigt var på hugget. Vi låg trea och kunde emellanåt skymta tvåorna och fick besked om att vi hade god marginal till nästa mixlag bakom oss. Den här dagen spelade det egentlige ingen roll. Det var känslan som räknades, känslan när vi för första gången är starka båda två, samtidigt.

På Styrsö fick vi det bekräftat. Tio minuter snabbare än förra året. Snyggt, vi hade målet 4 timmar 30 min inom räckhåll.

28745228291_3c3121c726_o

Foto Jakob Edholm

Jag blev nästan förvånad när vi förstod att vi kommit till Vrångö. Va? Redan? OK, inte långsammare än 4.40 tempo bestämde vi. Nu är vi helt ensamma. Herrlaget framför har ryckt ifrån lite och vi har inte sett något lag bakom oss under senaste timmen. Vid energistationen på Vrångö möter vi Nicolas Remires och Paul Krochak gående mot oss. De såg ursinniga ut. Undra vad som hänt frågar vi varan. Snabb energi och ut igen. Så glad att vi hade med egna gels. Knastertorr kanelbulle, nej tack. Nu hemåt. Vi visste att vi skulle tillbaka från Vrångölöpningen samma väg som vi kom. Kroppen på helspänn. Fullt fokus på snitslar. Tabben på Höga kusten på repeat. Får-inte-springa-fel. Snitsel, snitsel, snitsel. Nu måste vi sprungit för långt säger Anna. Jag kände klumpen i magen. Fan, de kan inte ha missat att tydligt märka ut vart man skulle sluta följa snitslarna, svarar jag. Det är inte möjligt. Klumpen växer för varje steg. Helvete. Vi skymtade hamnen och energistationen. Iskyla genom hela kroppen. Vi stannar. Villrådiga. Ursinniga. Chockade. Vi inser att vi gjort en dundermiss. Försöker desperat hitta tecken på att vi var rätt. Fortfarande helt jävla ensamma men snitslar överallt. Var fan är alla? Om vi sprungit fel borde det väl åtminstone vara någon annan, som är inne på sitt första varv här? Jag tappar det. Slänger paddlarna i marken. Vi börjar röra oss tillbaka. Efter en stund möte vi ett lag som frågar varför vi springer åt fel håll. Jag har lust att be dom dra åt helvete men håller mig. Skärpning. Förstås inte deras fel. Nu strömmar det till och lag efter lag kommer emot oss. Va? Hur långt vi sprungit sen simningen till Vrångö? 2-3 km kanske. Minst 5 km omväg för oss alltså och pallplatsen åt pipan. Snabb överläggning. Vi bestämmer oss för att skita i det. Lusten noll. Energin noll. Humöret uselt. Vi försöker ändå samla oss. Fan vilken bra dag vi haft ändå. Det är ÖtillÖ som räknas. Bra träningspass. Vi är inte skadade. Osv. Men allt sånt spelar ingen roll. Inte just då.

Vi simmar tillbaka till Kårholmen. Bränner oss förstås rejält på en manet, framförallt Anna som får hela benet uppsvällt. Dagens ljusglimt: öborna som arrangerat en egen vätskestation erbjuder oss genast båtskjuts tillbaka till Styrsö. Stjärnor!

Vår enorma besvikelse krockar rakt in i en fantastiskt god och uppsluppen stämning vid mål. Bra placeringar och prestationer från vännerna i crawlkurser.com och topplaceringar för flera av våra kompisar som vi bott hos kvällen innan.

Besvikelsen kommer i skov. Vi hanterar det och gläds istället med våra vänner. Kollar mellantiderna. Inser att vi bara hade ett par minuter till 2an på Vrångö. Och bara sju minuter bakom våra vrålsnabba kompisar i Team Sportlala och Team Löparklubben. Inser att vi kommit i mål runt 4:35. Inser att Nicolas Remires och Paul Krochak sprang fel på samma ställe. Och inser att vi precis fått erfarenheten av vår första DNF.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.