Skip to content

Seger på Wet rock race – race report

Wet rock race är på många sätt en annorlunda tävling än andra swimruntävlingar. Banan är inte snitslad, så frånsett några obligatoriska checkpoints är det fritt vägval i helt obanad terräng som gäller. Man vet att man skall söder ut, resten är i princip upp till en själv 😉 Dessutom är det så att trots att mer eller mindre uppfinningsrika hjälpmedel/utrustning till swimrun kommit genom åren har arrangören valt att vidhålla sina gamla regler – att enbart tillåta våtdräkt. Således är varken flythjälpmedel, paddlar eller lina tillåtet. Simningen är också väldigt kort (trots att den i år var lite längre än tidigare), omkring 1 km av den ca 12 km långa banan. Detta möjliggör att alla kan delta, oavsett nivå och ålder!

Dessa faktorer gör att det finns en viss ovisshet i hur man står sig i förhållande till andra lag. Efter lite övervägande valde vi att köra utan våtdräkt.

Efter uppvärmning gick vi ner till hamnen och lämnade av väskor och snackade lite med andra deltagare. Det var härlig stämning och förväntan i luften. Som vanligt luktade det nygräddade rån vid glasskiosken. Doften är starkt förknippad med min barndom och jag tänkte på hur vi brukade varva glassätandet med att fiska krabbor på just den här bryggan när jag var liten, härligt.

Vi var seedade till första damlag. Starten gick och vi for iväg i ett rasande tempo direkt. Jag kände hur pulsen steg och jag kippade efter andan redan efter första kilometern. Herregud, tänkte jag. Här har jag tränat uthållighet för en seg kropp hela året och så ber jag kroppen att maxa – hur tror jag den skall svara egentligen? Emma låg några meter framför mig och tuggade på. Jag såg att hon hade mer att ge men mina ben kunde inte springa snabbare. Första simningen (den nya simsträckan) kommer efter 3 km och vi är i som första damlag. Jag hade sett fram emot simmet men vi hamnar oturligt bakom några bröstsimmare som tar plats både framåt och i sidled med sina stora armtag och sparkar. Det blir en simning helt utan rytm, den är bara stökig och jag tror dessutom vi simmade ganska många metrar för långt.

Jaja, väl uppe i den obanade terrängen springer vi på med rätt bra flyt. Sådär så att man slappnar av och bara försöker gå med i flowet. Det skulle visa sig vara ett stort misstag! För med en nystukad och tejpad fot får man inte slappna av sådär. 4 km in i loppet trampar jag snett och stukar samma fot igen. Det var nog inget lag i närheten av oss som kunde undgå smärtan, jag hördes väl om man säger så. Emma fruktar det värsta och frågar hur det går. Jag muttrar något till svar. Något i stil med att jag mest är så jäkla förbannad. De efterföljande hundra metrarna innan vi når vatten hinner jag både svära för mig själv och tänka många tankar. Tjurskallig som jag är kan jag inte förlika mig med att bryta ett lopp. Hela mina familj står ju och hejar någonstans längs vägen och mina vänner och sambo står i målområdet. Och vi leder för tillfället. Nej, kan jag stå på foten så kan jag nog springa ”lite lätt”. Och det skulle nog ta längre tid att åka båt till Käringön än att springa klart loppet tänkte jag. Vi fick dock dra ner på tempot en aning och vi ser både ett och två damlag närma sig i säker takt.

Inför den längre simningen över Vallerösund leder vi fortfarande, men två damlag är hack i häl. Jag ger allt jag har i simningen och känner mig som en torped i vattnet. Jag vet inte hur många lag vi simmar om, men det är många! Vattnet är strömt, men det spelar ingen roll – det känns som att jag inte gjort annat än att simma i Vallerösund. Efter kanske 300 meter vänder jag mig om och inser att jag har tappat Emma. Tappat Emma? Emma som (med paddlar och våtdräkt) ofta är snäppet snabbare har jag visst hängt av under simningen. Det slår mig att jag som inte gynnas speciellt av våtdräkt, istället gynnas i dessa ”nakna” förhållanden. Det känns som att simma i bassäng och skorna har ingen påverkan på mitt vattenläge. Väl i land menade Emma att jag simmat som simgudinnan själv 😉

Fil 000

Foto: Kyllerphoto

Full med självförtroende och en go känsla är jag ivrig att komma iväg och väljer tyvärr fel väg. Vi måste springa (trippa) över ett stenröse och vi tappar mycket tid. Vi ser två damlag som tagit en annan väg springa ikapp och förbi. Det är surt och jag tänker att jag minsann inte har fortsatt springa på fotj*vln för att missa pallen! I en period är det ovisst om pallplatserna och vi ökar för att komma ikapp. Vid en brant är det ett supersportsligt damlag som hjälper oss upp (och förbi) dem, jag tackar dem ödmjukast och kampen om segern fortsätter. Inför sista simningen skriker jag till Emma att det är här det kommer avgöras ”På sista löpet får du putta på mig, jag har inget kvar att ge i löpningen nu”. Hon svarar: ”Ja, men i med dig nu, du först!”. Jag hoppar i först och har siktet på enda sak – vi ska försvara segern. Jag mindes att vattnet är strömt från förra året, gör en bra och mycket offensiv simning och skapar återigen en lucka till Emma. I land har jag några meter försprång, anser att det inte är för långt och beslutar mig helt tryggt för att börja springa istället för att vänta in henne. Jag känner henne så väl att jag vet att hon snart kommer vara ikapp mig. Sida vid sida springer vi över Käringön, förbi glasskiosken och genom hamnen. Nu hör jag mina vänner skrika i falsett och jag ler inombords. Möjligtvis har jag inte tid att att njuta lika mycket som förra året – men det är alltid något visst med att vara först och ta hem guldet!

Tack till Wet rock race för att ni arrangerar ett välgörenhetslopp och för att allt fungerade och flöt på så fint.

_MG_9116

Foto: Marcus Eriksson Nordlund

Må gott!

Julia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.