Skip to content

Höga kusten swimrun

För tredje helgen i rad var det dags för tävling och för anda gången i år skulle jag och Susanna tävla ihop i swimrun för Team Elitrehab.

Det kanske är svårt att hålla reda på alla team och klubbar men för att klargöra lite snabbt så tävlar jag för Team Kungälv i triathlon som är min hemmaklubb, swimrun mix för Crawlkurser med Mikael Zantelid där jag även simtränar, swimrun dam för Team Elitrehab med Susanna Milicic och springer gör jag med Kungälvslöparna KUL som har ett samarbete med Kongahälla AIK.

Jag och Susanna hade anmält oss till Höga kusten swimrun utan någon större koll på varken karta eller banprofil. Förberedelserna inför tävlingen var minimala och det enda vi visste var i princip att vi skulle simma nästan 7 km och springa knappt 3 mil samt att naturen uppe vid Höga Kusten skulle vara fantastiskt vacker.

Dagen innan blev vi förvarnade av Anna och Johan som tävlade i mixklassen och är vana swimrunners att banan skulle vara riktigt tuff och utmanande. 

Starten var vid Gullviks havsbad strax utanför Örnsköldsvik . Det var en perfekt sommardag med strålande sol och temperaturen började stiga upp mot 23 grader. 

Susanna velade fram o tillbaka om hon skulle klippa av ärmarna på sin våtdräkt för att minimera värmeslag och fick olika svar varje gång hon ställde frågan till en ny person.Till slut fick ärmarna vara kvar och med facit i hand var det nog dagens klokaste beslut.

Starten påminde väldigt mycket om en triathlon tävling. Ett hundratal lag rusade ner till vattnet för att simma första simsträckan på 200 m direkt följt av en löpsträcka på drygt 3 km. Det blev kaos i vattnet, linor trasslade in sig och folk blev översimmade. Jag fick en rejäl spark mot ansiktet och simglasögonen åkte av, jag tappade paddlarna och framförvarande tävlandes skor sparkade frenetiskt mot mina överarmar. Jag och Susanna hade valt att simma första simsträckan utan lina och kaoset resulterade i att vi kom ifrån varandra. I allt strul hamnade vi dessutom en bra bit efter damtäten. Som tur är verkade damlagen hålla hyfsat lugnt tempo på löpningen och vi var ikapp de flesta Inom några kilometer.
 

Foto: Höga kusten swimrun

 
Simningarna gick bättre efter ett tag men vi insåg snabbt att många av damlagen var ruskigt snabba i vattnet. För att kompensera borttappad tid under simningarna försökte vi springa ikapp bäst vi kunde men terrängen var svår att få någon fart i och det var nästan omöjligt att springa förbi något annat lag på en smal slingrande stig omgiven av berg och snåriga buskar. Löpningen gick efter ett tag i promenadfart. Vi skuttade från en bergsknalle till en annan, över stup, rötter, stenar och igenom trånga bergspassager. Otålig som jag är började jag bli riktigt frustrerad över situationen. Jag hade ingen lust att köra på treans växel utan ville växla upp till femman och gasa på rejält.

Ungefär halvvägs kom vi fram till andra sidan av ön Jösan. Här väntade en simning på drygt 1000 m uppdelat i två etapper. Vågorna slog med all kraft mot de kala klipporna och det hade börjat blåsa en hel del. Den fina sommarsolen hade gömt sig bakom molnen. Simningen påminde mest om ett åkande i en berg och dalbana och det var riktigt svårt att se vart vi skulle simma. Vågorna slungade oss hit och dit men efter ett tag nådde vi fram till bergsknallen som delade av simsträckan.

Klipporna var såphala och det var omöjligt att få fäste med fötterna. Jag puttade upp Susanna som i sin tur fick hjälpa ett tyskt mixlag. Tyskarna och Susanna drog och slet i mina armar och jag släpades raklång upp ur vattnet. Jag tror att de flesta lagen fick kämpa rejält för att ta sig upp.

Väl uppe på de hala klipporna blåste det riktigt rejält och Susannas paddel flög iväg som en boomerang och landade i havet. En hjälpsam kille fiskade upp paddeln och vi slapp hasa oss ner för Klippan igen. 

Simningen fortsatte efter några minuters kravlande på bergen men havet var iskallt och temperaturen var antagligen inte mer än 13 grader. Innan start hade vi fått reda på att vattentemperaturen kunde växla mellan 13-16 grader och att senast mätta temperaturen vid kajen var 18 grader. Utomskärs i blåsten var det inga 18 grader kan jag lova.

 

Foto: Höga Kusten swimrun

 
Tänderna hackade i takt med vågorna och kroppen huttrade vid varje armtag. Jag kände hur tårna frös till is och jag började tänka på filmen Titanic när Jack fryser ihjäl i ett iskallt hav. Undrar hur lång tid det tar att frysa ihäl och vilken kroppsdel är det som lägger av först? När vi äntligen närmade oss land insåg vi allt för sent att vi hade simmat mot fel landmärke en bra bit från upptigningsplatsen. Helt genomfrusna kom vi upp på land och Susanna trodde på fullaste allvar att mina första ord skulle vara ”nu bryter jag”.

Jag var glad och lättad över att den längsta simningen på 1700 m var över. Det visade sig att jag hade tittat fel på kartan och den längsta simningen från Trysunda till Järvön kvarstod. Tårna hann knappt tina upp under löpningen innan det är dags att hoppa i vattnet igen.

  
Äntligen var den längsta simsträckan över och jag skakade av kylan. Skosnöret har åkt upp och jag försökte knyta med bortdomnade händer. Susanna var en bra bit före och undrade vad jag höll på med. Jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde då.
 Stränderna kantades av stora klippblock och vi Klättrade, hoppade, och hasade oss över och bredvid. Vid något tillfälle tappar jag greppet och ramlar handlöst bakom ett klippblock. Jag bottnar inte och är rädd att fastna med båda fötterna inklämda bland klipp blocken. 

 

Foto: Höga Kusten swimrun

 
Efter någon kilometer kommer ännu en simning på 790 m. Jag ser hur Susannas armar rör sig men vi förflyttar oss inte en centimeter på grund av vågorna som för oss bakåt.

Linan har dessutom trasslat in sig och blivit alldeles för kort och jag får simma efter som en ostbåge för att inte få Susannas skor i ansiktet. Istället skrapas skosulorna mot insidan av mina underarmar. Det känns som att vi har simmat i all evighet och återigen har vi simmat för långt till höger och får simma tillbaka. Vi har tappat väldigt mycket tid och ser hur damlag som har passerat oss tidigare är långt upp på ett berg som vi ska klättra uppför efter simningen. 

  
Klättringen upp för berget är riktigt brant och jag vågar inte titta neråt. Jag är rädd för att tappa greppet och trilla baklänges. Jag kramar repet krampaktigt med båda händerna medan paddlar dinglar mellan mina hackande tänder.
Uppe väntar en fantastiskt vy över det norrländska landskapet. Man kan se oändligt lång och nere brusar vågorna och slår med all kraft mot klippväggarna. Uppe på toppen inne bland träden väntar belöningen. En varm och lugn insjö och jag njuter av varje armtag under simturen. Vi har inte satt fast linan mellan oss och den släpar mot botten. Det finns risk att den fastnar i grenarna som syns under mig men jag brydde mig inte.

Tre simsträckor kvarstår med de är betydligt kortare och lugnare än de tidigare. Jag har gott om energi kvar även om axlarna är riktigt trötta efter 6 kilometers simmande.

Även löpningen är lättare och vi kommer ikapp två damlag som simmade förbi oss tidigare.

Vi springer in i mål på tiden 7:25 och ser att prisutdelningen är i full gång. Vilken enorm besvikelse. Pallplatsen var körd men vi hade räknat med en fjärdeplats. Det visade sig att vi blev femma bland damerna.

Den värsta besvikelsen släppte efter ett tag och vi kunde glädjas åt att tagit oss igenom en riktigt tuff tävling. 

Det har verkligen varit ett galet äventyr utöver det vanliga som är nästan omöjlig att beskriva och sammanfatta kort för någon som inte har varit på plats och upplevt det själv.

🙂

  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.