Skip to content

Ironman 70.3 Jönköping

Ironman 70.3 JönköpingIronman 70.3 kallas ibland även för halv Ironman där 70.3 är den totala sträckan 70.3 miles = 113 km.

Sträckan är uppdelat i 1900 m simning, 90 km cykel och 21, 1 km löpning. Ironman 70.3 i Jönköping är den första 70.3 tävlingen i Sverige

Uppladdningen inför Jönköping, eller snarare sagt återhämtningen från förra helgens SM tävling hade kunnat börja på ett bättre sätt. Fråga nummer ett var förstås om min kropp skulle hinna återhämta sig, ladda om och prestera minst lika bra som i Vansbro där jag vann SM guld i min age group. Nu hade det dykt upp en ny parameter som hade satt klister på banan. Jag hade drabbats av en envis spökförkylning som kravlade sig fast och gjorde sig påmind varje gång jag hade varit på en löp eller cykeltur. Det var inte den elakaste sorten som tvingar en att ligga ihopkuren i soffan med rinnande näsa utan mer en känsla av att inte vara helt frisk, inte helt sjuk heller utan mittemellan frisksjuk.

Känslan varierade från dag till dag och eftersom jag inte hade feber eller ont i halsen så ville jag ändå försöka hålla igång kroppen utan att låta den falla i sjukdomens djupa dvala.

I mitten på veckan började jag få lite småpanik, ingen förbättring men inte heller någon försämring. Det gjorde inte saken bättre att lillgrabben hade fått hosta och feber, men jag kunde ju inte direkt flytta ut och isolera mig för att undvika de värsta basiluskerna.

Återigen blev det en rejäl Apoteksrunda och på fredagen kände jag mig piggare än någon annan dag i veckan.

Dagen innan raceday var det dags för registrering samt incheckning av cykeln. Proceduren gick smidigt och det fanns tid att titta på den officiella simträningen i Munksjön innan det blev dags at åka till hotellet. Resten av dagen tillbringades med familj och släkt i Rosenlundsbadet. En perfekt uppladdning inför tävlingen.

På söndag morgon kändes kroppen rejält utvilad men loj och var inte alls sugen på någon tävling. Kanske ett gott tecken då de dagarna tenderar att bli bäst. Jag valde att ta en rask promenad på ca 4 km från hotellet till växlingsområdet i Östra parken för att väcka kroppen till liv.

Jag var på plats i god tid och pumpade däcken en sista gång, inte för att det saknades luft utan mer i fall att. Kollade och testade all utrustning i påsarna. Blå påse för cykel och röd för löpning. Fyllde mina flaskor med sportdryck och gick tillbaka till cykeln, kollade däcken , ja det var fortfarande luft i. Gick tillbaka till påsarna, hmm, något som saknades? Nej, släpp det nu. Gick tillbaka till cykeln för att dricka lite, kollade däcken igen, ja det fortande luft i. Tur att jag träffade några sim och triahlonkompisar och kunde släppa min däckfixering.

Simningen startade 09.00 i Munksjön och jag träffade Jonny från min triahlon klubb precis innan start. Det var rullande start med självseedning vilket passar mig väldigt bra. Tanken var att jag skulle försöka simma på Jonnys fötter för att få någorlunda bra flyt i simningen. Väl i vattnet tappade jag bort Jonny direkt. Jag valde att simma rätt långt ut på sidan och hittade bra fötter som efter ett tag började navigera åt helt fel håll. Efter någon minut hade fötterna hittat rätt kurs igen men jag blev istället inklämd mellan två rejäla karlar. De var visst ute efter samma fötter som jag. Jag ville inte riskera att bli ihjälmosad och valde att stanna upp och släppa förbi bufflarna. Jag lyckades inte hitta några nya fötter i lagom fart men nu var det inte så långt kvar till uppstigningen.

Nu var simningen avklarad och jag gjorde en snabb titt på klockan, 39 minuter, what? 39 minuter, det kan inte vara sant. Hur himla långsamt hade jag simmat egentligen? Jag försökte tänka efter hur många minuter som hade gått innan jag passerade tidtagningen vid simstarten men kunde inte komma fram till något vettigt. Jag hade hoppats på åtminstone samma tid som i Vansbro. Med en halvtaskig axel som minimerat möjligheterna till simträning kunde jag inte räkna med en bättre tid. Det visade sig senare att jag var femte snabbast i min age group med en tid på 34:32.

Löpningen till växlingsområdet var på hela 500 meter och man fick springa på kullerstensgator som var klädda med en blå matta, lyxigt. Kunde man ens köpa en matta som var så lång. Publiken var helt fantastisk och skrek glada hejarop till alla.

Växlingen gick smidigt och jag kom snabbt iväg på cykeln. Nu var det dags att avverka 90 km cykling. Min härliga hejaklack stod redan vid Scandic Elmia och gav mig lite extra pepp inför cyklingen.

Första backen kom redan efter 10 km. En rejäl stigning längs en serpentinväg upp till toppen. Kroppen hade börjat vakna till liv och jag trampade ivrigt. Jag hade ingen uppfattning hur många tjejer som kunde vara före mig men gissningsvis hade min simtid gjort att jag hade tappat många placeringar redan där. Både Claes och entusiasten Jan hejade på i backen och fotade och filmade för fullt.

Foto: Claes Gabrielsson

Efter ca 3 mil mötte jag plötsligt en massa cyklister. Det måste så klart betyda att det finns en vändplats någonstans. Jag hade tydligen ingen koll alls på banan trots att jag hade cyklat den i april under en träningshelg med min triahlonklubb. Till min stora glädje mötte jag Jonny igen. Men hur långt före var han? 500m, 5 km eller 20 km? Strax efter honom kom nio tjejer cyklandes mer eller mindre efter varandra. Vändplatsen var inte så långt bort som jag trodde och redan efter några minuter hade även jag vänt.

Nu växte tävlingshornen till max. Jag var inte så långt efter trots allt och nu minsann ska benen få kräma ur allt de har. Cykla kan jag i alla fall. Chop, chop, chop, inom tio minuter hade jag cyklat förbi tre av tjejerna. Ytterligare en efter 20 minuter. Efter 8 mil var en femte tjej omcyklad och jag visste att de jag hade cyklat om kommer antagligen inte att försöka ta rygg på mig när jag passerar med en snitthastighet på 37 km/h och 6 mil kvar att cykla.

Det lustiga med att cykla lite längre distanser är att jag oftast hittar någon eller några som håller nästan identisk hastighet. Det är så klart väldigt frustrerande när man måste hålla ett avstånd på minst 12 meter mellan varje cyklist. Bryter man mot reglerna hamnar man i en sk. straffbox i hela 5 minuter. Väldigt onödigt och en oändligt lång tid när man ser andra cyklister passera. Även denna gången fick jag följe av två grabbar eller rättare sagt en äldre herre och en större karl som jag inte kunde se vilken agegroup han tävlade i eftersom nummerlappen envisades att hamna mer på sidan och upp och ner än bakåt. Jag blev omcyklad, jag cyklade om, den äldre cyklade om oss båda, den stora cyklade om den äldre och så höll vi på i fyra mil. Cyklingen blev väldigt ojämn tills vi efter 4mil lyckades skapa en mer bestående lucka mellan varandra.

Nu var det inte långt kvar och man kunde nästan rulla hem till växlingsområdet. Arrangörerna hade gjort ett otroligt stort arbete med att spärra av vägar och trottoarer med kravallstaket för att inte riskera att någon skulle bli överkörd av en tempocyklar i full fart. Plötsligt hör jag en visselpipa och ett högt skrik.

En gammal man med rullator hade smitit igenom avspärrningen och hade börjat passera över vägen mitt bland cyklister i full fart. Som tur är såg jag honom i god tid och kunde väja undan. Det kunde slutat riktigt illa.

Cykeltiden blev 2.33.13 vilket jag är riktigt nöjd med tanke på att banan var över 900 höjdmeter.

Foto: Claes Gabrielsson

Nu var dags växla över till löparskor. Benen kändes lätta men däremot hade fått en illavarslande smärta i ländryggen. Det skulle inte bli någon trevlig löpning. Efter 5 km hade värken försvunnit eller så hade jag bara förträngt den i allt tävlingsrus. Jag sprang förbi ytterligare en tjej men jag visste inte riktigt om hon tävlade i samma age group som mig. Efter 8 km hade jag passerat ytterligare två. Löpbanan var 2,5 varv och efter första varvet började det bli svårt att hålla koll på vilka som var på första eller andra varvet. Löpningen gick igenom Rådhusparken, bron över Munksjön, Spira konserthus , växlingsområdet och strandpromenaden fram och tillbaka. Publiken var helt fantastisk och man kände sig som en riktig rockstjärna varje gång man passerade genom Rådhusparken. Publiken skrek, hejade och peppade på alla tävlanden. Min hejarklack dök upp där man minst kunde ana och gav mig en massa ny energi.

Benen kändes förvånansvärt pigga efter den tuffa cyklingen och jag sprang på tiden 1.32.10. vilket jag är grymt nöjd med.
Totaltiden blev 4.47.03. Jag vann min age goup och placerade mig som tredje bästa svenska och på sjunde plats av alla damer. Fem av damerna före mig tävlar i proffs klass och nu har jag verkligen fått ett kvitto på att min säsongsform är bra, riktigt bra.

Foto: Carina Gabrielsson

På kvällen var de dags för prisutdelning och utdelning av platser till World champinship i Chattanooga Tennessee. Vilken häftig känsla att stå högst upp på en Ironman prispall och ta emot en åtråvärd plakett (eller vad kallar man en sådan? ) . Det blev en plats till Chattanooga men efter en stunds övervägande blev det tack men nej tack. Jag hoppas istället att formen är lika bra om och när det blir en world championchip någonstans i Europa.

Det var det så vad är nu nästa mål? Kalmar Ironman väntar om sex veckor då det blir en full distans, det vill säga 3850 m simning, 180 km cykling toppat med ett marathon. Både spännande och samtidigt lite läskigt, det ä rätt så långt faktiskt.

Men innan dess blir det Swinrun igen och då på Höga kusten.

Det känns lite overkligt att säsongen har börjat på bästa tänkbara sätt och med lite fix här och var kommer jag att kunna pressa tiderna ytterligare.

Nu håller jag tummarna att kroppen håller under många tävlingsår till och att jag kanske blir den äldsta tävlande i Ironman age group. Äldsta damen i Jönköping 70.3 tävlade i age group 60-64 och äldsta herren i 70-74.

Ha det bäst 🙂

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.