Skip to content

Bästa 40års kris

Point of no return.

Nja, jag är inte den som brukar krisa och så var det inte där och då heller men det var absolut en tid då livet tog en vändning.

Att fylla 40 år blir på något vis en markering i livet och jag kan förstå de som tar avstamp och ändrar riktning, om man nu anser att den inte bär dit man vill. Snittåldern för män var 2013 80,1 år [SCB],och att vara halvägs till något börjar göra återstoden väldigt greppbar. Va??första halvan redan avklarad – bara hälften kvar?

För mig blir det året en vändpunkt. Att vara plufsig, trött, ha senknarr (!), inflammation i axeln (typ musarm) var liksom inte ett alternativ för resten av livet. Väckarklockan kom när jag besökte läkaren som ville behanda min musarm med kortison för att bli av med inflammationen. Glöm det, sa jag. Vi börjar att rätta till orsaken och fungerar inte det så får vi titta på alternativa möjliga åtgärder. Och det var så jag fick träffa en sjukgymnast för första gången i mitt liv.

Insikten

Jag minns vårt möte väldigt väl. Hon heter Tove och vi hade ett mycket bra samtal. Inte bara för att hon förklarade symptomen och orsaken till mina åkommor på ett väldigt bra sätt och gav mig de nödvändiga övningarna för att träna bort dem, utan också för att hon förklarade motionens och hälsans betydelse på livet i stort. Hon såg väl att jag inte var top notch.

Allt det där visste jag väl redan men var helt enkelt dum. Att göra eller inte göra saker av okunskap kan man bara förlåta, det är inte att vara dum, men att ha kunskap om att man agerar felaktigt – det är dumt !

Nu är det inte så att jag legat på sofflocket hela livet. Fyra vasalopp, tre vätterrundor, två vansbro och ett lidingölopp var målsättningar som gjorde träning till en naturlig del av vardagen fram till 35 års ålder, då jag blev lite mätt på träningen, som jag tyckte inkräktade på tiden med familj och jobb. Och jag hade ju mitt klassikerdiplom. Jag var nöjd så.

Tove däremot stod inför sin första vätterrunda och vi fann ganska snart tråden i vårt samtal och livligt pratades det träning, lopp och förberedelser. Aaah det här var ju så skoj, här var kroken som fick mig att fastna och här fann jag tråden till min träning igen.

Min lärdom

Från och med den dagen är träningen återigen en del av min vardag. Det går upp och det går ned, men aldrig ska hälsan få lida pga av arbetet eller vad min omgivning kräver. Det är en balansgång mellan familj, jobb, träning, vänner, vila. Alltid med hälsan som insats, om man tar det till sina extremer.

Jag är övertygad om att var och en av oss har förmågan att hitta den balansen och vi måste våga att lita på den. Och det finns tid till träning om man börjar ransaka hur man spenderar sin tid.

Så jag har en vision, jag har satt några mål på vägen och det finns en plan (som behöver revideras). Utan att avslöja något så understödjer planen mina mål och målen min vision. Inberäknat att det får ta den tid det tar. För jag gör det här för att jag mår bra. Jag investerar i mig, i min familj och i mina vänner.

Point of No Return ligger bakom mig…

Thord

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.