Skip to content

Kustjagaren race report

Det enda jag hör är mitt eget flämtande i hettan. Det börjar sticka på huden och håren reser sig, plötsligt känns det nästan kallt.  Det är en märklig känsla. Jag konstaterar att kylan är en illusion och att jag nog håller på att bli överhettad. Jag kastar en blick på klockan som bekräftar den usla känslan. 194 slag per minut. Högre puls än vad jag uppnått på mina maxpulstester är verkligen katastrof. 20 minuter in i loppet och vår plan har redan gått åt helvete. Jag tänker att det inte kan vara sant. Ett damlag passerar. De ser klart besvärade ut. Ytterligare ett damlag passerar och besvikelsen sköljer över mig. Loppet på Utö spelas upp i mitt huvud.

Efter 8 km olidligt varm löpning når vi äntligen vattnet. Vi gör en snabb växling och går om båda damlagen som tidigare gått om oss. Emma drar i 750 meter och jag får chans att ladda om. Jag tänker många tankar under simningen. Bland annat allt som simningen gett mig och att jag nog kommer simma till den dagen jag inte kan flyta länge. Så fort vi når land utbrister jag ”jag ÄLSKAR att simma!”. Emma ger ifrån sig ett högt fniss. Vi vet att vi är i ledningen och att Emma precis ägde första simsträckan. Min puls är normal och jag mår bra. Superbra faktiskt. Vi möter publik och jag gör high five med några barn. Jag har energi att tjoa på åskådare som alla med stora ögon och beundran i tonen säger att vi är första damlaget. De som är tysta uppmanar jag att heja och de hejar dubbelt tillbaka, publiken är verkligen fantastisk. Jag känner mig som tävlingens gladaste och jag älskar det. Vi håller bra tempo i både löp och sim. Samarbetet oss emellan fungerar utmärkt. Vi turas om att dra i de långa, stökiga simningarna och vi behöver inte ens utväxla några ord när vi byts av, det bara händer trots att det säkert går 1,5 meters vågor på sina ställen. På löpningen är vi väldigt jämna och peppar varann när vi får tillfälliga svackor. Vi hushåller med energin på ett smart sätt och pratar om ditt och datt under tiden vi springer. Vid varje simning går vi om några lag. Att de sedan springer om något då och då gör inte så mycket, vi känner oss starka.  Vi springer om ett herrlag som för tillfället går med sänkta huvuden. När vi försöker peppa dem att fortsätta svarar dem att de har taktiksnack. Vi avger ett leende innan vi försvinner ner i en dal och in i en skog.

kustjagaren

Foto: Lars Håkansson

Plötsligt följer vi orangea prickar på träden istället för rödvita snitslar. Vi är helt ensamma i skogen. Oroväckande ensamma. Jag får panik och skriker till Emma att vi nog tagit fel väg. Vänder om och får syn på ett mixlag som försäkrar oss att vi är rätt. I 3,5 km har jag en stor klump i magen och jag ångrar djupt att jag inte lyssnade mer aktivt på race briefingen. Jag är nämligen inte övertygad om att vi är rätt förrän vi återigen möter publik och jag kan dra en lättnadens suck.

Vi har två löpsträckor kvar och trots att publiken varit fantastisk och bjudit på både vätska, russin och nötter längs vägen börjar tröttheten göra sig påmind. Det börjar regna och blåsa och vi tappar fokus inför sista simningen. Vi gör en fumlig växling men till vår stora lycka är det stilla vatten som väntar i hamnen.  Med lätthet glider vi förbi flera lag och känslan är fantastisk. Funktionärerna tar emot oss med ett ”gratulerar till segern” efter sista simningen. Jag skiner upp medan Emma svarar ”det är inte över än”. Men någonstans där inne så vet jag att inget kommer stoppa oss nu, vi ska vinna. Vi håller ett bra tempo i löpningen, men ett ett herrlag springer ikapp ändå. Vi har gått om varann flera gånger sedan Hästö. Den ena i laget är helt färdig medan den andra har energi så det räcker och blir över. Jag vet precis hur det känns och tänker på hur mycket det betyder att ha en lagkamrat som är sådär stöttande. Den pigga ger ifrån sig ett ”ni krossar ju oss i simningen!”. Tack, det gav oss energi att trycka på lite extra.  Med 400 meter kvar till mål får vi oss den största överraskningen. Thord, vår simkompis uppenbarar sig från ingenstans och ger ifrån sig det största vrålet man kan tänka sig.

På upploppet tar publiken emot oss och väl i mål sätter vi oss ner i gräset och gör en high five. Det är grymt att tävla ihop med Emma och det är grymt att ha så kul på vägen. Det är grymt när kroppen svarar som man vill och det är extra grymt att komma först. 🙂

Tack Kustjagaren för ett välarrangerat lopp med exakta sim- och löpsträckor, bra energi längs vägen och fantastiska priser. Tack till alla Karlskrona-bor, ni var helt fantastiska! Vi vill komma tillbaka!

Tack till vår coach Peter på crawlkurser.com för alla timmar i bassängen!

IMG_3509

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.