Skip to content

Nu är vi på högsta toppen…

”Nu är vi på högsta toppen, ser du sjön där nere? Det är dit vi ska.” Så bra och skönt det lät. Där och då hann jag tänka att nu står vi på, snart i mål. Men så fel det var. Grundlurad av min partner in crime, Robert Wallerbert. I Borås Swimrun tar aldrig upp- och nedförsbackarna slut.

boråsswimrun-karta

Ett par veckor innan Borås Swimrun kom en förfrågan på Facebook. Robert hade ingen partner till Borås Swimrun. Han letade någon att teama upp sig med. Varför det undrade jag? Han ska ju köra Borås Triathlon dagen innan. Fast det lät ju lockande så jag sade att jag gärna ställer upp som partner. Ska bara kolla med familjen först om det fungerar. Och det gjorde det. Inga större krockar och nu var Robert och jag ett team som skulle ta sig an Borås Swimrun. Vilken grej. Vad roligt. Fast vad hade jag tackat ja till? Jag hade ingen aning. Gick till tävlingens webbsida. Cirka 34 km uppdelat på 29 km löpning och 5 km simning. Det verkar överkomligt. Men vänta…det står också 1100…höjdmeter. Sakteliga gick det upp för mig att Borås Swimrun skulle bli mer än en utmaning.

Veckan innan tävlingen var det en massa förberedelser med utrustning. Jag hade inte kört en tävlingsswimrun sedan Öloppet året innan. Tät dialog med Robert om prylar, energi och tävlingsupplägg. Eftersom han också hade Borås Triathlon att tänka på så hann vi inte att träna träna ihop oss innan tävlingen. Det fanns inte tid helt enkelt. Robert var också naturligt lite fundersam hur mycket kraft och energi han skulle ha på söndagen efter lördagens triathlon. Vi kom överens om att vi tar racet som det kommer.

Väl på plats vid tävlingsarenan vid Almenäs i Borås kändes allt så rätt. Förberedelser var gjorda. Jag var tidigt på plats för att hämta hur startkitet och spana in området. Hälsade på några bekanta ansikten. Gick igenom utrustningen för 25:e gången. Robert skulle komma lite senare så jag bytte om till löparkläder och stack iväg på en uppvärmningsrunda för att få igång kroppen. Hmm, kanske inte riktigt de pigga ben jag hade förväntat mig. Mer segt kändes det. Körde lite snabba sprintar för att se om det skulle hjälpa. Kanske lite intalade jag mig.

Tillbaka på tävlingsområdet så hade Robert dykt upp. Vi började testa av hur lång lina vi skulle ha mellan oss. Sådant som vi borde gjort innan. Robert kände sig rätt okey trots att han tävlat dagen innan. Lite stel men ok. Det lät ju kanon i mitt huvud. Fokuserat började vi ta på oss våtdräkt, dolme, paddlar, lina, simglasögon, simmössa, energi med mera. Det är en del grejer att bära med sig.

boråsswimrun-starten

Foto: Colting Event

15 minuter till start. Vi går in i startfållan. Ställer oss någonstans mitt i. Planen är att gå ut i en kontrollerad fart och lugnt och metodiskt komma in i loppet. Inte dras med i det första ruset. Vi ska ändå avverka 120 höjdmeter på första kilometern. Det var inte så svårt att hålla sig till planen. Med den mängden höjdmeter så går man gärna för att hushålla med krafterna. Det lilla som man vinner på att springa i de brantaste partierna tappar man fort på slutdelen av loppet.

Första simmet var en riktig gyttjepöl. Jag längtade till havet och salt rent vatten. Till och med Stora Delsjön, vår träningsjö med obefintligt siktdjup, kändes som den klaraste av alla sjöar. Men nu hade vi blött ned oss, nu var loppet igång på riktigt. Vi matade på metodiskt och i vår takt. Vi försökte att inte vara för ivriga och dra iväg för hårt. Dagen skulle bli lång med många krävande uppförsbackar. Löpsträckor som fått namnen ”Vertical Ascend, Stairway to Heaven, Toppbestigningen” förpliktigar. Det stod också tre längre simningar på programmet; 800, 650 och 1300 meter långa i kalla Öresjö.

Vanligtvis så brukar jag ha en dipp efter 90 minuter men den kom inte. Inte just då i alla fall. Och det var ju bra det för just då var vi ute på den första längre simningen. Inte nog med att det var kallt. Det blev en rejält stökigt simning. Det blåste bra så det gick, tro det eller ej, gäss på sjön. Vågorna rullade fram och vi med dem. Detta var min simning. Jag drog. Försökte parera vågorna så gott det gick men det var inte lätt. Vi simmade om och blev omsimmade men en helt okey insats kändes det som. Framför oss var det nu knappt två kilometer löpning innan andra långa simmet. Löpningen kändes lätta. Skönt att få tillbaka värmen i kroppen.

Framme vid andra långa simmet så var det Roberts tur att dra. Lika stökig simning som förra. Speciellt som vågorna nu rullade in från det hållet jag andas när jag simmar. Vatten in i munnen, vatten ut ur munnen, vatten in i munnen, vatten ut ur munnen… Sådär höll det på. Den där lilla vågen som ska skapas när man crawlar och som gör att man kan andas genom att endast vrida och inte lyfta huvudet fanns inte. Ville jag ha luft var det lyfta som gällde. Nu var det skönt att ligga bakom på lina.

Två av tre långa simningar avklarade. Nu kom dippen. Efter två timmar så var det tunga ben. Men hur var det med Robert? Han borde ju rimligtvis också vara sliten. Mer än mig. Han hade ju tävlat dagen innan. Jag sade inget utan bet ihop. Det vara bara 3,6 km löpning till den sista långa simningen på 1300 meter. Med vilja och extra intag av gels så började benen komma tillbaka. Då hade jag sprungit och tittat in i Robbans rygg ett bra tag. Bara taktat med honom. Inget tänka. Vi sprang lite fel på ett ställe så vi belönades med ett gäng extra höjdmeter innan teamet bakom oss med fulla lungor skrek att vi var på väg åt fel håll. Riktigt bussigt gjort av dem. Nu tappade vi inte så farligt med tid ändå.

Sista långa simmet var än stökigare än de två tidigare. Det hade blåst upp mer. Vågorna var något högre. Jag låg framme och borrade. Försökte sikta ofta mot den husnock vi hade sett ut som riktmärke innan vi gick i vattnet. Men det var inte lätt. Dålig sikt gjorde att simningen gick i sicksack. Efter ca 3/4 av simningen var jag trött och lämnade över borrandet åt Robert. Eftersom jag visste hur svårt det var att sikta så låg jag bakom och kollade så Robert simmade så rakt som möjligt. Trötthet och kallt vatten gjorde att jag vid ett sådant tillfälle fick kramp i baksidan vänster lår. Inte skönt alls. Kastade mig runt på rygg för att få upp benet i luften. Låg så ett litet tag. Krampen började ge sig. Vände mig om på mage igen. Robert hade inte märkt något. Han simmade på. Skönt med bra samarbete 🙂

boråsswimrun-swim

Foto: Colting Event

Vinden hade gjort att vi och övriga team hade drivit längre vänster än tänkt så när vi närmade oss land simmade vi rätt in i vassruggen istället för runt den. Att simma i vassrugg gör bara änder. Men ingen orkade tänka på att simma tillbaka och runt den. Ner med fötterna och vada istället. Men vad nu? Kramp igen och i bägge benen. Tusen svärord. Slänger mig ånyo på rygg med fötterna i vädret. Försöker få Robert att förstå att jag har kramp. Kan liksom inte gå. Robert förstår inte. Han är tokfoksuerad på att komma igenom vassruggen och drar mig liggandes på rygg genom vassen till stranden. Trots krampen höll jag på att skratta ihjäl mig. Det måste sett hur knäppt ut som helst. Får till slut hjälp att ställa mig upp. Känner av lite hur benen känns och börjar gå så sakteliga. Nu fyser vi rejält. 1300 meter simning visade sig bli 1650 meter simning. Och kallt var det också. Det serveras varm saft. Vi dricker ett par muggar var. Himmelskt gott. Dags att springa igen. Vi måste få upp värmen. Springa var kanske inte det vi gjorde. Mest småtrippa på liten stig med rötter och stenar men det passade mig perfekt. En chans att få bort krampen ur benen innan den väntande sju kilometer långa löpningen.

Jag fick jobba rätt hårt med att ignorera krampkänningarna. Låtsas att de inte fanns. Det var ju på dessa sju kilometer vi, eller rättare sagt jag, skulle gasa på och plocka placeringar. Men Robert fick dra och jag låg på sträckt lina bakom. Till min glädje så började känningarna ge sig och jag började känna mig starkare. Gick upp brevid Robert för att visa att nu är jag med igen. Vi matade på. Meter för meter. Stigar. Asfalt. Grusväg. Uppförsbackar. Vi plockade lag efter lag. Gick i de allra värsta stigningarna men började springa så fort det planade något. Kom till en vätskestation där vi också skulle simma 50 m i en liten pöl. Plockade ytterligare något lag. Ut på fyra nya kilometer löpning. Robert ökade farten på de knixiga stigarna. Vi passerade Biffen och Bananen och ytterligare något lag. Nu gick det fort.

Efter fyra timmar så kom det. ”Nu är vi på högsta toppen…”. Jajajmen vad bra det kändes. Vi har klarat det värsta. Nu är det bara hemgången. Max en timme till. Full fart…mot nya uppförsbackar och nya promenader…vadå det skulle vara nedför. Fintad, lurad. Bollen i ena hörnet skorna i det andra. Jäklar vilken berg och dalbana. Grävde djupt djupt inom mig för att mentalt komma in i matchen igen. Började fokusera på Roberts rygg igen. Takta med. Sluta tänka. Inte känna. Bara lite löpning och några simningar kvar. Delade upp kvarvarande del av racet i små små bitar. Började snacka med Robert. Jag tar den simningen, du tar den o.s.v. Kändes lättare när man visste vad man skulle koncentrera sig på. Robert drog. Jag hängde på. Fan vad han krigade.

Så äntligen sista simmet. Sköna 350 meter. Kändes som en no-brainer. Kallt vatten. Vem bryr sig. 350 meter sim och 350 meter löpning. That’s it. Jag tog lead i sista simningen. Krämade ut det sista som fanns. Upp ur vattnet. Bara upploppet kvar. Vi var i ett ingenmansland. Ingen framför att springa om och ingen bakom som kunde hota. Fast spurta ska man och det gjorde vi med det sista krafterna vi hade för dagen. För det finns alltid lite krafter kvar. Robert hade lovat sina barn att vi ska hoppa över mållinjen. Hoppa, vilket skämt tänkte jag. Orkar ju knappt lyfta dem. Äh, strunt samma. Ska vi hoppa så ska vi hoppa även om jag kommer ramla ihop med kramp i bägge benen. Sagt och gjort så hoppade vi. Och den målgågen är jag nog ensam om. Kommentarer som ”går i mål…Uppifrån”, ”har bara ett ben”, simning, löpning och hopprep” säger en hel del. Jaja, några centimeter hoppade jag allt.

boråsswimrun-målgång

Foto: Colting Event

Efteråt är jag bara så otroligt glad och stolt över vår prestation. Vi körde klokt och hjäptes åt. Inga sura miner. Jag är oerhört imponerad av Robert som hade orken och energin att prestera så bra dagen efter ett krävande triathlon som också designats av Jonas Colting och då följdaktligen med många höjdmeter.

Hur gick det då? Rent siffermässigt alltså.

Tid: 05:15:38
Placering: 18 bland herrarna och 23 totalt

Ungefär 100 lag var anmälda till den långa banan.

Borås Swimrun är ett bra arrangemang. Vätskestationerna är placerade på rätt ställen. God mat efteråt. Inget krångel. Glada funktionärer. Det är bara att tuta och köra. Banan är en rejäl utmaning. Den är krävande. Det är mycket upp och ner, upp och ner, upp och ner. Kroppen ges väldigt lite tillfällen att vila. Även när man går uppför så suger det kraft ur benen. Det är smala stigar med rötter och stenar. Trappor, vass, grenar, dypölar, vågor. Men ändå vill jag stå där på startlinjen näst år igen igen. Göra det lite bättre. Gärna under fem timmar och gärna med Robert – om han vill.

boråsswimrun-eftermålgång

Foto: Colting Event

Två styck hela, glada, nöjda och trötta simspringare.

/magnus & robert

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.