Skip to content

Stockholm Swimrun – race report

Under mötet plingade det till, jäklar ljudet tänkte jag.. Såg att Julia skickat ett sms och kunde läsa de första orden i aviseringen. ”Har du sett distanserna i Stockholm Swimrun…”. Jag var tvungen att smyga ner telefonen under bordet mitt under pågående möte för att stilla min nyfikenhet och läsa klart.”Har du sett distanserna på Stockholm Swimrun? Banan är som gjord för oss, långa simningar”.

Nöjt la jag ifrån mig telefonen. Övertygad om att katastroferna på Utö skulle få stanna på Utö. Det här skulle bli vår tävling!

Så gick starten och alla rusade iväg, 1500m löpning ner till första långa simningen på 1500m. Jag var ivrig över Julia som matat mig med självförtroende inför banan de senaste veckorna. Övertänd och lyrisk över att få tävla rusade jag och kände hur jag sprang på ren styrka, slog ner steget i marken. Kände redan här att kroppen svarade och ville trycka på.

Vi kastade oss i vattnet och simmade metodiskt för att låta det ta några hundra meter innan alla tagit sin plats i vattnet. Julia drog och jag såg i ögonvrån två simmare som mosade fram, skar vattnet med precision och närmade sig orimligt fort, de gled förbi. Jag fattade inget, simmar vi dåligt trots att det känns så bra? När fötterna på förste man passerade såg jag deras hemlighet, fenor. Höll fast vid känslan att vi ägde vattnet, fortsatte och såg hur vi närmade oss klungan framför. Julia hade bra driv och plockade placeringar. Det var en underbar känsla.

Kände mig som ett ånglok hela tävlingen. Känslan att kunna hjälpa sin partner genom att lyfta av några kilon är magisk. Men ändå kände jag frustrationen komma krypande. Kunde hon inte öka bara lite till?! Linan var sträckt och jag kände hur mina ben ville växla upp tempot, som en ivrig galopphäst ville jag iväg. Frustrationen bubblade och tankarna slogs mot varandra. Ena sidan av mig ville piska Julia, få henne att öka medans den andra sidan av mig visste att hon gjorde sitt yttersta och verkligen gick för fullt. Det gick ruskigt snabbt som det var men min kropp ville tjuta av glädje och hade en extra växel idag.

Det är svårt att vara ett lag. Det är inte alltid bara kul, igår var det både kul, utmanande och lärorikt men fortfarande bubblade vi av glädje. Vi flög förbi en familj som stod och hejade utmed vägen, tog oss varsin high-five från deras tre barn och fick dom att springa efter oss och kallskrika peppande ord.

Vi var trea redan efter andra simningen men kändes oss aldrig säkra. Mitt under ett tekniskt parti i skogen kom ett damlag ikapp oss och gick lätt förbi. Backen nerför bytte riktning. Hörde hur Julia slet, hennes puls var hög och jag kände hur hela jag fylldes av kärlek. Hon gör allt hon kan för att förvalta mina superkrafter och det älskar jag henne för. Återigen blev det nerför och damlaget var precis framför oss, kände hur hela mitt jag inte kunde acceptera det. Ökade och drog Julia på sträckt lina nerför den tekniska nerförsbacken, mosade mig om och fortsatte i hög fart. Det är skitsvårt att parera så teknisk terräng nedför när någon drar dig. Vet att jag tänkte att ramlar hon så drar jag henne liggandes. Inget kan få mig att släppa förbi dom igen. Banan planade ut och vi fortsatte i ett högt tempo.

Julia såg på mig och sa ”Emma jag går mitt snabbaste, jag lovar”. Jag blev rörd och insåg att jag inte vill pressa henne bara peppa henne. Fick dåligt samvete för min tävlingsdjävul som bara ville piska henne men kunde ändå inte hejda mig från att bli svart i blicken, titta djupt in i hennes hundögon och ryta

– Jag vägrar komma fyra.

– Nä ja vet det, svarade Julia med ett lugn.

Hon vet hur jag blir och det är underbart att hon kan hålla sig lugn och låta mig rykas med.

Vi flög in i mål med hög fart som tredje damlag, 5 min före fyrorna och totalt 26:a av 339 lag. Sjukt nöjda!

Må gott,

/Emma

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.