Skip to content

När hårt slit lönar sig.

”Det har jag aldrig provat så det löser jag nog” Pippi, min barndomsidol på ena axeln och Lotta, ni vet hon på Bråkmakargatan på andra, tjejen som kan själv! I bland resulterar den kombon i kaos och i bland, som i lördags, i vinst.

Medaljen ligger här, bredvid sängen. Töntigt kanske, men att vakna och se” Vinnare av Utö Sprint 2016″ gör mig otroligt stolt över vårens alla timmar på Valhallabadet, alla kallsupar, all nackspärr och alla svordomar i frustrationen när kroppen inte vill samma som huvudet.

MIn träningsdagbok går tillbaka endast 3-4 år då jag efter en stor sorg i livet steg in i Lejonkulans thaiboxningshall, i flykt från det onda, i tron om att jag kunde slå bort det. Ack vad fel jag hade, kampsporter kräver ett kontrollerat lugn och fokus.

MEN jag upptäckte min kärlek för ”gristräning” att kötta. Att känna kroppen skrika efter 100 burpees var bland det bästa jag visste. Vår coach tvingade oss också att springa. Jag kom i håg mina första 8 km i Skatås där jag fixade 200 m innan mjölksyran kom. Jag hatade löpningen, över allt annat.

Sen fick jag ett tips- I stället för att tänka på att du springer, tänk på hur du springer. (För vilken intelligent stolle tror att tanken ”jag hatar det jag gör just nu” bidrar till positiva resultat?)

Sedan dess har jag prövat olika sätt att spara energi, träna uthållighet, testa mitt tålamod genom att sänka farten fast man vill öka, träna smart, goggla, läsa på, fråga fråga och fråga igen. Det blev min väg till att lära känna min kropp och i förlängningen också min själ. Jag tror inte på ordspråket: ”Är det rätt så är det lätt”. Jag är övertygad om att det mesta här i livet som är värt någonting får vi kämpa för, lägga ner tid och energi på. Träning, jobb relationer, you name it. Att utmana sig själv är det enda sättet till utveckling och vilken större vinst finns det än att vinna över sina rädslor, få insikt om sina svagheter och luta sig mot sina styrkor?

Så med tiden har löpningen blivit min meditation. Djupt in i skogarna kutar jag och med fullt fokus på hållning, balans och lek så slutar alla tankar att snurra, även om det så bara är för en stund.

Simningen har under våren varit allt annat än härlig, mest stress för att inte lyckas, ångest för loppen som hägrar, sömnlösa nätter och klorallergier. Ha kul säger alla, få inser att de säger det till en tjej som alltid identifierat sig med sina prestationer.

MEN känslan infann sig äntligen i lördags under Utö Sprint och igen i Delsjön i morse.Med coachs ord, ÖPPEN ARMHÅLA! på näthinnan kände jag kraften och kontrollen öka för varje meter, känslan var magisk.

Och jag får tacka Helena, den glada tjejen som i höstas under vår löpträning, frågade om vi skulle köra swimrun ihop. Pippi hoppade högt på högeraxeln och svaret blev såklart, ja, varför inte?

Inte hade jag en aning om att det skulle leda mig till Utö eller till England 18 juni för 10 km simning och 30 km löpning. I tillägg till detta har jag fått förmånen att lära känna otroligt många härliga och inspirerande människor, träna närmare naturen än vad jag trott var möjligt och sist men inte minst upptäcka vad jag är kapabel till.

Lördagens lopp skulle vara ett test för mig och Helena för att se hur vi fungerar tillsammans och vad vi behöver träna på inför England. Med endast 3-4 pass i havet/sjön så var våra förväntningar att gå in under 2 timmar och komma topp 5 av damerna. Jag tror vi både, efter träningshelgen på Gullholmen insåg att vi tillsammans är starka och att det finns en fantastisk grund för utveckling.13327513_10156993178550525_4625191571909657142_n

Väl på Utö tidigt lördag så öste regnet ner, vi fasade för de hala klipporna, men tänkte att vi gör det bästa vi kan och vi ska fokusera på att ha KUL!

Efter tips från Anna om en tuff backe i starten, blev vår strategi att värma upp ordentligt för att sedan rusa i backen och ta ett försprång, vilket vi gjorde. Den första löpningen var otroligt påfrestande och pulsen rusade. Både jag och Helena hade full styr med att hålla tillbaka mjölksyran.

Där! Där är vattnet hör jag henne skrika, glasögon på! Yes tänker jag, allt är under kontroll. Tills jag inser att bandet på paddeln har lossnat. Fan! Ja vi kör ändå!

Första uppstigningen gick otroligt bra, andra också, tredje också… Då hör vi någon skrika: – Ni är första damlag ni leder, grymt jobbat! Där växte hornen, jag såg pallen och efter det körde vi vår grej. När Helena dippade drog jag och när jag under 3 km löpningen får totalt blodstopp i armarna och knappt tar mig fram i den tuffa terrängen så peppade hon mig.

När vi är helt slut och kommer i land efter sista 400 m simningen och tjejen som delar ut sportdryck skriker:; Bästa tekniken vi sett såhär långt!  var det som bränsle på en brasa och vi sprang, jäklar vad vi sprang! DÄR där är mållinjen, spring nu för fan, skriker jag och det gjorde vi, med allt vad vi hade. I mål som vinnande tjejlag på 1.46.47 och lyckan var total. ( Det kommer tom en liten tår nu i skrivande stund)

Jag ser otroligt mycket fram emot sommaren som kommer och att få ett kvitto på våren slit är fantastiskt tacksamt. Att lära känna en ny människa, det är också en spännande utmaning, för genom andra lär man känna sig själv.

Nu väntar England och det skall bli en härlig resa tillsammans med dig Helena! Och vår filosofi är samma som för Utö:

The way to success? Focus on your own shit.

Vid pennan: Linn Björck

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.