Skip to content

ÖtillÖ swimrun Utö race report

Jag hör mig själv skrika – ”Ska vi bryta så bryter vi NU!” med skarp ton och skärrad röst. Emma är likblek i ansiktet och hänger med båda händerna över en soptunna vid Båtshaket energistation. Hon ser mig inte i ögonen, jag får knappt kontakt med henne. Jag är rädd men försöker dölja det. Rädd för att jag inte känner igen henne och för att jag inte kan avgöra om hon bara gått tom på energi eller om hon faktiskt mår riktigt dåligt. Jag tolkar tystnaden som ett nej och skriker att hennes enda uppgift i nästa simning är att ligga bakom mig och sänka pulsen. I simningen sköljer oron över mig. Jag hinner tänka att hon faktiskt kan drunkna, men så vet jag också att hon är den största kämpen jag känner.

Vi har hållit igång i drygt 2 h och jag känner mig urstark, ungefär som att jag aldrig gjort nått annat än simmat och sprungit trail i mitt liv. För första gången sedan jag och Emma började tävla ihop känner jag mig som den starka oxen och jag gillar det. Jag flyger fram med Emma på sträckt lina bakom mig och jag är fullt fokuserad på att ta det ansvar som hon gjort så många gånger – vi ska framåt och igenom det här.

Skog, träsk, grusvägar, vatten och klippor passerar och jag kollar på klockan. Den står på exakt 3 h. I takt med att Emma får tillbaka både energi och färg i ansiktet inser jag att vi bara kommit drygt halvvägs och jag surar ihop. Börjar känna efter och inser att jag mår lite illa efter en simning där det gick en del sjö. Nu är det min tur att få det tufft. På bara några minuter går jag från toppen till botten, eller faktiskt helt under isen – under de långa löpningarna mellan Laxvik och Ryssugnarna (time 6 och time 8) förmår jag inte att springa snabbare än 7:00 tempo och kan bara se på medan 27 lag passerar. 27 lag. Det är surt. Jag svär högljutt och säger att jag skiter fullständigt i vilka lag som passerar, för allt är ändå åt helvete. Det går inte att dölja besvikelsen just där och då.

Emma harvar på, hon är nästan sitt vanliga jag nu och försöker vara positiv. Hon räknar ut att vi har ”mindre än ett varv på 8:an kvar” – det var ingen tröst mumlar jag och konstaterar att i denna snigelfart är det ju nästan en hel timme kvar till mål. ”Ska vi skita i det?” frågar Emma tillslut och jag svarar direkt med mitt tjurigaste jag att nej, jag bryter inte bara för att jag är trött.

5 timmar in i loppet kommer jag tillbaka, i alla fall halvvägs. Emma gör en grym simning och vi plockar många placeringar. Vi skymtar två damlag. Det ger mig energi och vi plöjer oss metodiskt förbi det ena.

Hand i hand passerar vi mål som 14:e damlag med blandade känslor. Besvikna för att känslan inte fanns där under dagen. Besvikna över att det inte var roligt just idag och för att jag hann tänka destruktiva tankar.

Tacksamma för att våra kroppar bar oss och inte krånglade med smärta eller kramp och erfarenheten vi bär med oss i framtiden.

Inte minst är vi så oerhört stolta över att vi tog oss hela vägen i mål och för vårt samarbete denna skitdag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.