Skip to content

En varm dag på Soteleden

I helgen var det dags för tävling igen. Även denna gång i terräng i väntan på att swimrun och triathlon tävlingarna drar igång på allvar.Soteleden terräng Marathon arrangeras för tredje året av IK Granit och går i vackra bohuslänska Bovallstrand. Loppet beskrivs på hemsidan som ett av de tuffaste terrängloppen man kan uppleva i Sverige. En bit över 1000 meter höjdmeter ska avverkas genom skog, berg, klippor, mossar och kullerstenar.

Det visade sig att loppet skulle bli en rejäl utmaning inte enbart på grund av underlaget och antal höjdmeter utan mest för att det visade sig även bli årets varmaste dag hittills.

Jag sprang Soteleden första gången premiäråret 2014 men då endast halva distansen på 21 km. I år skulle jag springa hela distansen på 44 km. Jag kände mig väl förberedd och förväntningarna var stora. Jag hade verkligen sett framemot denna tävling.

bild från ik granit

Starten var som tidigare år väldigt familjär och jag småpratade lite med några andra löpare som jag känner genom olika löparkretsar.

Klockan 10 gick starten och började springa i ett behagligt tempo. Efter några hundra meter på asfalt kom vi fram till skogskanten där vi skulle fortsätta följa orange vita och blå vita markeringar genom terrängen. Jag blev omsprungen ganska omgående av en snabb tjej som tog täten. Jag tog rygg på henne och vi sprang över stora berg av granit. Jag kände ganska omgående att jag skulle få slita rejält i värmen. Kroppen kändes seg och benen var inte alls så kvicka som jag hade hoppats. Innan första vätskekontrollen hade jag tappat bort tjejen i täten och jag tog följe med några killar istället.

Värmen var obehaglig och solen stekte över de stora kala granit bergen. En del löpare hade klätt sig i långa löpartjats och såg allmänt överhettade ut redan innan start. Jag själv hade klätt mig i linne och korta shorts samt långa kompressionsstrumpor. Hela min klädsel skulle visa sig vara ödesdigert misstag. Camelbacken som jag hade fyllt med sportdryck började skava på skulderbladen redan efter första vätskekontollen och de långa strumporna var alldeles för varma och kändes obekväma.

Kilometer efter kilometer avverkades och det gick verkligen i snigelfart. Strax innan andra vätskekontrollen stod en pappa med sin son längs en vägkant och sprutade vatten med en trädgårdsslang på överhettade löpare. Vilken lycka. Jag kände hur det kyliga vattnet väckte min kropp till liv igen.

Någon kilometer efter vätskekontollen blev löpningen något lättare. Jag sprang efter två killar som verkade ha koll på de orange vita markeringarna genom blöt myrmark. Plötsligt hör jag att en av killarna ropar ” fasiken, jag tror att vi har sprungit fel”. Inte så lite fel heller utan vi hade sprungit ca 1 kilometer åt fel håll i myrmarken. Efter en snabb titt på kartan konstaterade vi att om vi genar rakt igenom åt andra hållet så skulle vi komma tillbaka till markeringarna rätt snabbt.

Ena killen började springa mot ett stort dike och tog ett rejält skutt. Desto värre kom han endast halvvägs med sina just då allt för korta ben. Han sjönk ner i gyttjan ända upp till midjan. Vi två som var kvar på andra sidan valde att vända och irra ut åt ett annat håll. Otroligt nog hittade vi tillbaka till spåret efter 15-20 minuters velande.

bild från ik granit

Nu var det dags för klättring igen. Tredje vätske- och stämpelkontrollen låg upp på toppen av Bjurstigsberget . Vilken fantastisk utsikt. Det visade sig att jag hade tappat en placering och var nu på tredje plats i damklassen.

Jag började känna mig väldigt sliten av värmen och skaven. Vid Norden Ark efter 27 km kom ännu en vätskestation. Jag fyllde på med vätska och sprang snabbt vidare. Många av löparna vid kontrollen verkade rejält slitna.

img_6675

bild från ik granit

Nu var dags för ännu mer skog tills jag kom fram till en hage där det antagligen betade får eller någon annan kreatur. Markeringarna visade att löpningen skulle gå rakt igenom hagen. En kille stod och fipplade med grinden och verkade inte få upp den. Jag provade men lyckade inte trots att jag tillbringat halva mitt liv i hästhagar.

Där stod vi som två storstadsfån utan att kunna öppna. Vi märkte att klättra över staket var helt uteslutet efter att fått en rejäl stöt av elstängslet. Efter några minuter kom vår stora räddning. Med bred dalmål hördes ”jag är från landet i Dalsland så jag öppnar”. Vips så var grinden öppen och vi tittade förvånat på varandra. Killen från landet måste tyckt att vi var riktiga idioter.

De sista 6 kilometrarna var en kamp mot onda knän, stela höftleder och rejäla skav. Jag ramlade riktigt illa på ett ställe och slog i knät. Oj vad ont det gjorde. Snubblandes och haltandes fick jag kämpa mig igenom de sista återstående kilometrarna.

Äntligen i mål som tredje dam på tiden 5.31. Till en början kände jag mig både besviken och missnöjd över en extremt dålig tid. Men jag kanske ska vara rätt nöjd ändå. Av 147 anmälda i 44 km klassen kom 119 löpare till start. 11 löpare bröt under tävlingen. Jag placerade mig på 24:e plats totalt.

img_6535Jag kan bara konstatera att jag har aldrig gått så mycket under ett lopp som på Soteleden terräng marathon men det blir garanterat ett nytt bättre försök nästa år.

🙂 Mirella

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.