Skip to content

En tillbakablick och en blick framåt

Vi var 13 år då jag och Emelie möttes för första gången. Det var på en uttagning till distrikslaget i fotboll. Vi var båda ganska nervösa och tillbakadragna och utbytte inte så många ord med varandra den gången. Vad vi inte visste då var att betydligt många fler ord och skratt skulle växlas mellan oss under årens gång. Några år senare gick jag över till Emelies klubblag och året efter det hamnade vi tursamt nog också i samma gymnasieklass.

Emelie o Sara

Tre roliga år hade gått, förutom den detaljen att Emelie slitit av sitt korsband och slutat spela fotboll. Men nu stod vi där i fönstret och blickade ut mot framtiden. Lyckliga, bekymmerslösa och ovetandes om att vi några år senare skulle vara lagkamrater igen.

År 2012 packade jag och Emelie väskorna och begav oss till Centralamerika för att backpacka. Under loppet av våra två månader var vi inte utan varandra mer än 5 minuter och vi märkte att vi två kompletterar varandra väldigt bra. Under resans gång upptäckte vi också hur roligt vi tyckte det var med äventyr och vilka kickar det gav oss.

 

556457_10201518391783789_1291255859_n Här har vi precis åkt släde ner för en aktiv vulkan i Nicaragua. 

Efter resan återgick jag till fotbollen men förra året började jag känna att det tog för mycket tid kontra min vilja och motivation. Tiden i Centralamerika hade gett mersmak på att våga kasta sig ut och testa nya saker. Vad kunde ge mig mer motivation än att hitta en kul aktivitet ihop med min bästa vän? Jag föreslog för Emelie att vi skulle testa Swimrun.

Förra sommaren genomförde vi Öloppet Sprint (läs mer om det på Emelies sida). Det var en sådan frigörande känsla att stå på startlinjen utan förväntningar, utan prestationskrav, bara ren glädje.

I höstas bestämde vi oss för att vi ville fortsätta med Swimrun. Jag låter därför fotbollsskorna få vila lite. I år vill vi stå där på startlinjen och känna samma känsla som vid vårt första lopp. Inga förväntningar, inga prestationskrav, bara ren glädje.

Det är lättare sagt än gjort och jag får hålla igen tävlingsjävlarna inom mig ibland. Det är lätt att dras med när man ser och möter alla fantastiska människor som lägger ner sitt hjärta och själ i sporten. Vi är superimponerade och ni är grymma! Men jag är inte redo, inte än i alla fall. Varken jag eller Emelie är beredda att förvandla något som för oss är roligt och kravlöst till något på större allvar.

Sammanfattningsvis tycker vi att det är bra att konkretisera vad man vill uppnå med sin träning, oavsett vilken nivå, ambition eller vilka mål man har. Huvudsaken är att man själv mår bra av det man gör.

Ha det fint i vårsolen, kram Sara och Emelie.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.