Skip to content

Hjärnspöken

Att tävla i något där man kan mäta resultat på olika sätt kan vara en stor källa till nervositet och fjärilar i magen för många. Även för mig.

För min egen del är det inte små ljusgröna citronfjärilar som fladdrar runt, utan snarare en svärm arga bin som surrar runt i ett kaotiskt virr varr.

Det spelar liksom ingen roll om det är en lite lokal löptävling, träningstävling eller SM i triathlon.

Det som förbryllar mig mest är att jag gång på gång drabbas jag av exakt samma symptom dagarna innan. Jag börjar få ont i halsen och känner en liten sting av matthet precis på samma sätt som innan en riktigt segdragen hösförkylning ska bryta ut. Jag trodde givetvis länge, att nu måste jag väl ändå vara sjuk på riktigt, tills jag insåg att det är omöjligt att vara förkyld ett trettiotal gånger per år. Det bli i snitt mer än en gång varannan vecka.

För att lugna hjärnspökena och motverka minsta tecken på förkylning brukar de två sista dagarna innan tävling resultera i att jag häver i mig c-vitamin, halstabletter, Enchinagard och Kan Jang. Alla rekommendationer som framgår på förpackningarna överdoseras flera gånger om. Kvällen innan tävling känner jag mig oftast nästan frisk och då återstår endast en svärm med arga bin som fortfarande surrar runt.

 Veckan innan min första triathlon tävling på Tjörn i augusti 2014 var det värre än någonsin. Jag hade antagligen blivit uppskrämd av mina vänner som påtalade mer eller mindre varje dag hur illa det kan bli om man tävlar eller tränar om man inte är helt frisk.

Dagarna gick och tävlingen närmade sig med stormsteg. Ett par dagar innan var jag så sjuk att jag var tvungen att uppsöka vårdcentaran för att få bot mot mina besvär, jag hade antagligen åkt på minst en hjärtmuskelinflammation, dubbelsidig hjärnhinneinflammation och magkatarr. Det togs alla möjliga prover och EKG men jag var frisk som en nötkärna.I samma sekund som jag steg ut genom vårdcentralens glasdörrar försvann symptomen, precis som att en god fe hade svingat runt med sin glittriga trollspö. Märkligt vilka kroppsliga symptom lite hjärnspöken kan framkalla.

Året efter skulle jag genomföra min första Ironman tävling i Kalmar. Jag hade tränat hårt hela året och hållit mig mer eller mindre frisk hela året ända fram till veckan innan. Jag blev rejält förkyld och hoppades in i det sista att vara frisk på tävlingsdagen. Jag ville så gärna genomföra hela tävlingen men min kropp totalvägrade. Den så välbekanta nervositeten och sjukdomskänslan borde släppt för länge sedan. Efter 20 minuters simning i höga vågor gjorde jag valet att bryta tävlingen och jag fick åka räddningsbåt med ett gäng sjösjuka triathleter. Besviken men även mäkta stolt över att våga bryta och lyssna på min kropp.

Jag kan fortfarande känna liknade nervositet och sjukdomskänsla. Det som jag har lärt mig under åren är att verkligen lyssna på kroppen när tävlingen har startat. Har jag ont eller sjukdomskänsla som kvarstår så finns det inga andra alternativ än att bryta. Man har bara en kropp och den ska fungera i många år till. Det finns ingen tävling som är värd att riskera sin hälsa för.

Helgen som gick var det Kungälvs loppet. Jag var nervösare än vanligt, hemmapublik och många kända ansikten. Jag hade råkat dra på en riktigt enveten förkylning veckan innan och var osäker på om jag verkligen hade hunnit tillfriskna till 100% . Jag tvekade in i det sista om jag skulle starta och planen var att vid mista tecken på sjukdom skulle jag bryta tävlingen.

Startsignalen gick och täten sprang iväg i en rasande fart. Nervositeten och hjärnspökena släppte sitt grepp och då var det bara att fortsätta. Vilken fantastisk publik och hejaklack som mötte mig och mina medtävlande längs Kungälvs gator och stigar.

 

Kungälvsloppet 2016

Snart är det dags för swimrun premiär på Utö och vi får se om jag återigen får besök av mina små hjärnspöken.

// Ha det gött 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.