Skip to content

Vår första swimruntävling

Detta inlägget är gemensamt skrivet av mig och min lagkamrat Sara, om hur vi fick upp ögonen för swimrun och vår första tävling.

Vi gör mycket tillsammans, vi skrattar, gråter, äter, sover, reser och tränar.. ja listan kan bli lång. För ungefär ett år sedan frågade Sara om vi skulle springa Öloppet sprint tillsammans. Sara menade på att det borde vara en sport för oss. Vi är öbor som älskar havet, klippor och naturen. Fotbollstjejer som alltid har föredragit att träna och tävla i lag. Vi kan springa, vi kan ta oss fram i vattnet och vi får göra det tillsammans. Emelie var inte så svårflörtad, det här måste vi anmäla oss till.

Sommaren hade bestått av mycket jobb och lite mindre träning. Det hade blivit några rundor i löpspåret och några försök att ge sig på att testa lite crawl. För det var kanske simsträckorna som vi var mest nervösa över. Bröstsim har vi båda kunnat sedan vi var fyra men crawl var inget någon av oss var bekanta med.

IMG_0885

Den första augusti var det så dags för Öloppet sprint.
Som ni ser på bilden här ovan är det två riktigt orutinerade och nervösa men också väldigt förväntansfulla tjejer som gör sig klara för sitt första lopp.

När vi en stund senare stod i startfållan fanns det inga tvivel om vad vi båda kände. Vi stampade otåligt och nervösfnissade lite till varandra samtidigt som det pirrade sådär gött i magarna. Vi var som två kossor som snart skulle få släppas ut på grönbete. Äntligen gick startskottet och vi gav oss iväg för att se vad sporten hade att ge oss och vad vi hade att ge den.

Vi hann inte längre än till första simningen innan vi stötte på ett hinder. Vi hade trasslat in oss i linan vi hade mellan oss. Tillslut fick vi upp linan och vi var inte bittra för det eftersom målet för oss bara var att ta sig igenom loppet. Vi hoppade i havet och började crawla. Eller ja snarare vad vi trodde var crawl.

Vi hade på oss våtdräkter som nog var mer lämpade för surfing och simglasögon som var av den kvalitén att de gick sönder på första simsträckan. Vi verkade också vara dom enda som inte hade vare sig dolme eller paddlar. Vad har vi gett oss in på, var vi inte tillräckligt förberedda?

Vi tog oss upp på klipporna och konstaterade att det var riktigt fin miljö. Vi trampade på och njöt av stämningen och alla glada hejarop. Herregud vad kul vi hade! Däremot hade vi inte sett några damlag sedan starten och vi drog slutsatsen att vi förmodligen ligger sist. Men där och då gjorde det oss ingenting. Det var en sådan häftig upplevelse och vi hade så kul tillsammans mellan kobbar, hav och snåriga buskar att inte ens en sista plats kunde ta bort den goa känslan i kroppen.

Under sista löpningen började vi känna oss riktigt trötta och benen kändes som två cementklumpar. När det bara var några hundra meter kvar hör vi speakern ropa i högtalaren ” här kommer lag 207 som ser ut att ha riktigt pigga ben”. Cementklumparna försvann och vi fick lite extra fart rätt in i mål. Väl inne i mål möter vi våra familjer som omfamnar och gratulerar oss till en 5:e plats. Vi förstod inte riktigt vad dom menade, vi hade väl kommit sist?

Rätt och hel utrustning och bra crawlkunskaper visade sig inte vara allt. Man kan komma långt på glädje, lagsammanhållning och ett jävlar anamma. Det vi tar med oss från våran första swimruntävling är att det inte bara är en sport för oss, utan en sport för alla. Det gäller bara att våga och ha kul.

IMG_0898

 

 

/Sara & Emelie

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.