Skip to content

Trötta ben och starka gubbar

Efter en veckas påsk ledighet i fjällen med mer eller mindre fem träningsfria dagar förväntade jag mig en pigg, energifylld och utvilad kropp.
Lördagen skulle inledas med ett simpass direkt följt av ett längre men lugnt löppass och som avslutning på dagen skulle jag cykla ett 60 minuter långt spinningpass.

Det blev inte riktigt som planerat utan den nästan totala avsaknaden av träning hade gjort min kropp loj och bekväm.

I simhallen blev jag förvarnad av att dagens långpass med Kungälvslöparna hade bytts ut mot ett intervall pass på 10 * 1400 meter. Var detta ett skämt? Nervositeten började växa inom mig, min hjärna var inte alls förberedd på ett hårt löppass utan ville ut på en lagom bekväm tjöt runda på mjuka grusvägar i vårsolen.

Väl på plats vid Fontins motionsspår blev vi indelade i olika fartgrupper. Jag hamnade i den snabbaste gruppen och planen var att springa 15-20 sekunder snabbare per kilometer än Marathon fart.

Redan efter två varv började kroppen protestera. Benen var tunga som bly och jag hamnade efter i snabbgruppen. Efter ytterligare 7 varv var jag helt slutkörd, jag ville bara sätta mig på motionsspårets mjuka gräskant och titta på ankorna som simmade runt i Fontin mossens mörka vatten. Det var verkligen ingen bra dag att försöka få till någon slags personbästa på intervaller.

Några veckor tidigare hade jag anmält mig till att cykla i ett välgörenhets event som heter Spin of Hope. Kort och gott handlar det om att betalar en mindre peng som går oavkortat till barncancerfonden. Jag skulle cykla med team Kungälvs ”starka gubbar” och eftersom jag var den enda kvinnliga deltagaren i detta starka herrgäng ville jag smälta in i sällskapet lite bättre genom hatt och målad mustasch.

Jag var orolig och spänd inför uppdraget, det handlade trots allt om att trampa så mycket watt som möjligt under 60 minuter. Hur skulle den redan slutkörda kroppen med spaghetti ben orka trampa max watt längre än 10 minuter.

Orken började komma tillbaka i takt med musiken och det trampades watt så svetten rann och den svart målade mustaschen smetades ut så att jag påminde mer om en sotare i ansiktet. Vilket drag och vilket gäng. Jag lyckades till slut få en riktigt bra känsla i kroppen och ännu en träningsdag är avbockad inför sommarens tävlingar.

Det går inte alltid som planerat och kroppen gör inte alltid som man vill. Jag försöker att inte stressa upp mig över träningspass som inte går enligt planerna.

Någonstans har jag läst att de flesta föredrar att vara så fräscha som möjligt inför träningspass, fyllda med vätska, utvilade och kolhydratladdade, visserligen orkar man köra hårdare och kanske till och med slå sitt personbästa på träningspasset, men man skämmer bort sin kropp. Om man istället tränar på tom mage, trötta ben och med en utmattad hjärna stimuleras de mekanismer som hjälper hjärnan att klara påfrestningar under en längre tid på en tävling. Genom att köra ett träningspass t.ex. efter jobb på tom mage och trött huvud ökar antal mitokondrier Det svåra är kanske att bestämma sig för att göra det.

Jag väljer att genomföra mina planerade träningspass även om kroppen protesterar ibland. Det kanske är just de här tillfällena som vänjer min kropp att kämpa och fortsätta trots trötthet och stumma ben. Mitt mål är trots allt att klara mig igenom en Ironman tävling vilket innebär 3850 meter simning, 182 km cykling och 42 km löpning.

 

Foto:Mats Cambert, Team. Kungälv

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.