Skip to content

Race report ÖtillÖ 2015: Ett heldagsäventyr i Stockholms skärgård

När vi kliver ner i Östersjön efter en kortare löpning från Sandhamn Seglarhotell blåser det 14 m/s. I horisonten blinkar ett ljus för att visa vart vi ska. Vi ser hur ett stort antal lag försvinner rakt ut i havet framför oss, vi blir brutalt frånsimmade. 1750 meter stormande hav senare kliver vi upp bland de sista lagen och båda har spytt på vägen över.

Foto Jakob Edholm

Ser du ljuspricken i horisonten? Foto Jakob Edholm

Jaha, det kan väl knappast börja sämre än såhär konstaterar vi lite förvånat. Men det kunde det. Ett dygns ösregn hade gjort klipporna såphala. I vår iver att ta oss framåt i startfältet föll Anna riktigt olyckligt och landade på knäet. Vi stannade till för att utvärdera. De lag som inte simmat om oss vid den första simningen kunde nu lugnt springa förbi oss. Känslorna och frustrationen väller fram. När ingenting går som man hoppats, tänkt och visualiserat. Gråtilska!

Foto Jakob Edholm

Första simningen. Foto Jakob Edholm

Johan: kan du springa vidare? Anna: jag tror det. Johan: bra, det är bara 10 timmar kvar. Ibland är humor enda sättet att hantera en omöjlig situation. Samtligt som vi lunkar vidare börjar vi sortera upp situationen och bryta ner dagen i hanterbara bitar. Om simningen ska vara vår svaghet den här dagen så får löpningen vara vår styrka.

Foto Jakob Edholm

Teknisk löpning. Foto Jakob Edholm

Vi hade hört framförallt tre saker om ÖtillÖ: grissimmet, halvmaran på Ornö och att det är relativt enkel löpning. Men simningen och löpningen de närmaste timmarna är allt annan än enkel. Simningen känns grisig från första armtag och stora delar av löpningen var riktigt teknisk och fortsatt hal. Väderförhållandena hade förstås sin del i det men vi kom nog till start med delvis fel bild av vad det skulle handla om.

Vi biter ihop och tuggar på. Stämningen trots allt god och den regniga natten omvandlas långsamt till en solig sensommardag.

Foto Jakob Edholm

Fantastisk dag. Foto Nadja Odenhage

Energistationen på Nämndö är placerad i en återvändsgränd. På väg in i depån möter vi flera lag som vi känner till och trodde att vi i låg långt efter men i själva verket skiljer det bara några minuter. Vi har kört på helt okej på löpningen och simningen efter kraschen i början. För första gången omvärderar vi tanken att vi ligger bland de sista lagen. Känslan förstärks när vi inser att vi ligger 1:15 timmar före cut-off tiden. För första gången den här dagen börjar en positiv känsla infinna sig.

Foto Jakob Edholm

Stökig uppstigning. Foto Nadja Odenhage

Två långa simningar kvar. Grissimmet gjorde helt klart skäl för sitt namn. Kombinationen av iskallt vatten, höga vågor och strömmar gav känslan av att vi simmade i en tvättmaskin med isvatten. 1400 meter tog en knapp timme. Vi klev upp rejält kalla. Hackande tänder och blåa fingrar. Ingen tidigare simning har känts så på gränsen av vad vi klarar av. Det blåser iskallt så det är svårt att få upp värmen. Kvällen innan hade vi hört att man lätt glömmer bort att de långa simningarna inte är över förrän man är på Ornö. Till skillnad från de andra simningarna ska vi nu simma västerut vilket betyder att vi får vinden rakt i sidan. När vi kommer fram till kanten ser vi att flera lag har drivet flera hundra meter förbi uppstigningen. Vi tar riktning mot en liten ö som ligger 20-30 grader norr om uppstigningen men det sluter ändå med att vi får simma rakt motströms i slutet.

Foto Jakob Edholm

Foto Nadja Odenhage

Tagna och nedkylda av simningarna har vi svårt att komma igång med löpningen. Anna: hur mår du? Johan: jävligt ont i knäet och foten, men ändå ok. Du? Det känns som jag får ett knivhugg i knät för varje steg. Mindre bra.

Vi konstaterar att vi har hållit igång i över 8 timmar och 15 minuter och att varje steg är rekord. Mentalt känner vi oss oförskämt pigga men kroppen börjar nu på allvar säga ifrån. Annas knä har stelnat till rejält och Johan haltar av en gammal knäskada och en stukad vrist. Vi springer, haltar, går, svär och gråter oss fram till energistationen innan långlöpning på Ornö. Ska vi bryta är det nu eller aldrig. Vi får i oss soppa, godis och vätska och Anna får en ny badmössa eftersom den förra var full med hål på grund av närkontakt med en tall. Vi tar ett beslut och det är att vi ska gå i mål. Vi har inte sprungit på Östersjöns halaste stenar, simmat och nästan frusit ihjäl och krigat på i över åtta timmar i onödan. Vi vill förstås inte heller göra vänner och familj som följt oss under dagen besvikna.

Foto Jakob Edholm

Foto Nadja Odenhage

På Ornö cabbar vi ner våtdräkten för första och enda gången den här dagen, nu är det långt till nästa simning och 19 km löpning som gäller. Vi märker till vår glädje att det funkar för onda knän och fötter att springa på platt mark. Vi tar två mixlag nästan direkt, varav ett i uppförsbacke. Kroppen svarar på löpkommandot. Glädje! Vi kör på och håller oss runt 5-tempo. I nedförsbackarna ökar vi! Vi känner oss riktigt starka och passerar flera herr- och damlag.

Efter 12 km får vi vätska och är fortsatt pigga. Passerar två mixlag till och har snart avverkat nästan 19 km när grusvägen blir skog. Kroppen säger ifrån direkt. Vi får båda ruskigt ont och gå-springer till nästa simning. Vi inser att vi precis som i Engadin har dålig koll på sista delen av banan men vi får veta av en funktionär att det är sju km kvar. Det känns som om det aldrig kommer gå. Vi kan knappt gå nedför eller i sidled. Vi pushar, peppar, drar, hjälper varandra. Precis vad swimrun handlar om. Man är ett lag. Som ett mantra upprepar vi för varandra: vi ska i mål, vi ska fan i mål.

Foto Nadja Odenhage

Foto Nadja Odenhage

Vi simmar mer med våld än teknik, vågor och strömmar tar oss ur kurs. Andas åt fel håll, vågen kommer som en käftsmäll och vi tumlar runt som vantar. På klippan efter sista simningen står Mats Andersson och välkomnar oss till Utö. Nära till tårar och bara tre kilometer till mål. Anna: nu stannar vi inte för då kommer vi aldrig igång igen! Solnedgång, samma sol som 11 timmar tidigare trängt genom molnen vid första simningen. Det gör ont överallt men smärtan bedövas av ett idylliskt Utö med kor, får och röda stugor.

Vi hör speakern ropa vårt namn och är så omtumlade och otroligt glada att gå i mål. Vi får en kram av Mikael Lemmel och fattar knappt att det är sant. Vi var så nära att kasta in handduken men vände det till en av våra starkaste löpsträckor den här sommaren.

Vi slutade på plats 13 i mix (av 47) och 46 totalt (av 115) på 11 timmar och 25 minuter. I mixklassen slaktades det tidigare rekordet med en dryg timme och topp 4 var inne under 10 timmar.

ÖtillÖ är ett arrangemang i världsklass som vi är glada och ödmjuka att fått vara en del av. Stor glädja att få dela ett sådant här äventyr med så många duktiga och trevliga personer. Stort tack till arrangörerna och till alla som hejat, stöttat och supportat.

Foto Jakob Edholm

Swimrun blir väl knappast snyggare än såhär? Foto Jakob Edholm

Några snabba slutsatser

Även om vi inte simmade fullt så illa som vi trodde i början (vi klev upp från första simningen som ungefär lag 70 av 115) så är det i framförallt inom simningen vi behöver bli snabbare. På de långa löpningarna höll vi samma fart som många av de snabbaste mixlagen.

Vi höll en bra och konstant energinivå, inga värre energidippar på nästan 12 timmar är klart över förväntan.

Banan var fantastiskt och härligt varierande. Många riktigt tuffa i- och urstigningar och på sina håll bergsklättring.

Kroppen klarar så mycket mer än man tror!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.