Skip to content

Öloppet Sprint – En kamp, ett krig, en kvinnostrid.

Det är något visst med timmarna innan start. Alla har sin egen rutin och sin egen tävlingsbubbla. Jag har arbetat på min i 15 år, sedan framridningen en kylig vårdag på Tibrobyggdens Ridklubb, redo för min första hopptävling. Då var det jag, min bångstyriga häst och tusen andra hysteriska ponnymorsor som slogs om platsen. Jag visste det inte då, men nu vet jag. Det krävdes lugn, fokus och systematiska moment för att framridningen skulle mjuka upp mig, hästen och våra nerver. Med tiden lärde jag mig koppla bort vrålande medryttare, sparkande hästar och ekipage som trodde de ägde världen. Det fanns bara vi, jag och min häst. Det var en lång väg till den sköna metodiska tävlingsbubblan. Som jag har gapat och vrålat på min mamma för att hon råkade stå på fel kvadratmeter, för att hon sa det uppenbara eller för att hon bara var min mamma. Det fanns ingen jag kunde hata så som jag kunde hata min mamma på en framridning för 15 års sedan.

Men jag fick vråla, skrika och bete mig som en påse grisskit. Hon stod kvar, eller flyttade sig om hon råkat stå på fel kvadratmeter. Det var en lång process och krävde ett x antal psykbryt innan jag förstod vart fokus och energi gjorde nytta.

Det svåraste och även det roligaste med Swimrun är att man är två. Jag är inte längre ensam i min tävlingsbubbla. Utmanad att revidera något som är tryggt och välbekant, det är omtumlande men spännande. Jag måste handskas med hennes nerver och inte bara rå om mina egna. Vi ska tillsammans balansera på gränsen, jag får inte bränna ut henne och hon måste lyssna in mina signaler så jag inte bränns. Att bjuda in vem som helst till bubblan är otänkbart, där inne är allt avskalat och så nära mig. Vi är olika, fokuserar olika, förbereder oss olika och tänker olika. Men i det stora hela utmanar vi varann på ett tryggt och säkert sätt. Jag blir en lite bättre tävlingsversion av mig själv tillsammans med henne.

En kvinna kom fram när vi höll på att byta om; ”Är det ert första Swimrun?” Innan vi hann svara flikade hon in ”Tänk på att ta det lugnt i början så kommer det gå bra ska ni se”. Det brann till i huvudet på mig men jag tryckte bort impulsen att explodera och la fokus där fokus ska placeras en timme innan start. Energi på rätt ställe, jag hade inte råd att spilla någon energi ur min inre energipåse, och speciellt inte på någon som inte var relevant för tävlingen. Men kunde ändå inte bromsa mig från att fundera på om hon hade sagt samma sak med lika mjuk röst om det vart två killar som stod här och bytte om.

När vi kom till den första vätskestationen hade allt klaffat, vi hade rullat på i ett behagligt men högt tempo, simmat tillsammans med strömmarna och inte tappat några onödiga sekunder. ”Ni är första damlag” skrek en kvinna vid vätskestationen gällt men tydligt. Det kändes för bra för att vara sant, ledde vi?! Är det såhär det ska vara nu, ska vi vinna igen? Jag hann precis tänka klart tanken, innan dom dundrande förbi.. Två oxar från Lidköping. Från och med då förvandlades tävlingen från en promenad med lite för högt självförtroende till en kamp – jaga och bli jagad.

När vi kom upp ur vattnet efter sista simningen låg vi en minut efter, 6km kvar att springa. ”Nu tuggar vi på i vårt tempo, nu knäcker vi dom” hostade jag fram mellan de ansträngda andetagen. Julias blick sa allt, hon var redo för smärta. Ett par i medelåldern tjoade ”Å vad duktiga ni är” samtidigt som de klappade händerna. Jag borde kanske blivit glad och älskat att bli hejad på men jag blev rosenrasande, jag vill inte vara en duktig flicka, jag vill vara en stark person som sliter för att prestera mitt yttersta! Jag vill höra illvrål om att jag ska ta i mer och inget om att det duger precis som det är.  

4km kvar och 40sek bakom, vi tog in på dom. Mötte skogen och asfalten byttes mot trail. Branta backar och brokiga stigar. Jag hörde Julias andetag, hon höll på att andas upp lungorna, syran sprutade och kroppen skrek, 2km kvar. Vi var tillbaka på asfalten, mina fötter hade domnat bort. Banan gjorde en snäv sväng och sista vätskan serverades. Våra sambos och min mamma fyllde oss med energi genom sina gallskrik just där och vi fick veta att vi var 20sek bakom. På toppen av backen såg vi dom, där skymtades ledarna. Vi rusade inte utan valde att gå upp för backen. Helt knäppt kan tyckas men vi var fast beslutna att ta in på dom sakta men säkert. Sparade energi genom att gå utan att förlora tempo, det var en brant backe och två trötta men kyliga tjejer.

För första gången sedan vi klev upp efter sista simningen såg vi att vi tog in på dom, närmare och närmare för varje steg. När vi rundade udden såg vi målet, nu va vi 15 meter efter. Dags att öka, mina ben bar inte i ett högre tempo. Jag kunde bara inte öka, kunde inte ta mig närmare, hur hårt jag än tryckte på. Julia ökade, linan mellan oss sträcktes och hon drog mig in i mål. Vi hann inte ikapp, utan korsade mållinjen med två sekunder upp till vinnarna. Jag knäade ner i marken efter mål och hör den förvirrade speakern säga ”Här kom två damlag, undra om det inte va de två första damlagen?”. Men lägg ägg, höj er! Håll koll på täten i samtliga klasser tänkte jag sjukt irriterad.

Som två glada men lite bittra kramades vi i målområdet. En andraplats är grymt, men vi va ju så nära. Vi är inga duktiga flickor, vi är två grymma brudar som älskar att maxa, precis som de flesta andra tjejer! Sådäså. 

Min mamma fick en stor kram innan vi lämnade henne på tåget senare den kvällen. Hon är en så mycket större del än hon någonsin kan tro.


Nu är det bara att ladda om, till helgen väntar MOW – Marstrand Open Water Swimrun

GirlPower till er alla,

//Emma Åhberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.