Skip to content

Vinst i WetRockRace 2015

”Nu skulle dom se oss” skrek Julia precis innan hon gjorde en faceplant ner i en klippa. Hon kikade upp förvånat och var strax tillbaka springandes. Jag hade henne bakom mig under löpningarna. Jag njöt av att höra hennes ansträngda flåsningar i nacken, hon låg precis bakom – pallade tempot, bet i och köttade på. Jag försökte tyda andningen, hon låg på tröskeln men byggde ingen syra. Jag ökade, hon höll sig kvar precis bakom. Där framme satt damlaget som för tillfället låg tvåa. Dom satt?! Satt på en klippavsats, det syntes att dom tvekade. Jag kände hur hornen växte, ökade lite till. Jag vet inte om jag tappade Julia eller om hon va precis bakom. Jag hade mitt fulla fokus på damlaget framför, lyssnade inte längre efter några andetag. Väl framme vid avsatsen såg jag att det var taggbuskar som fått dom att tveka. Utan att fundera kastade jag mig förbi dom, över kanten och fastnade med taggbuskar upp till midjan. Skrek allt jag orkade till Julia ”Hoppa, hoppa, det är bara att hoppa” hon tvekade inte utan slängde sig över avsatsen. Vi kravlade ut ur snåren och tog en placering! Något kantstötta sprang vi mot checkpointen och den andra simningen. Jag kastade mig i vattnet, Julia strax efter. Planen var att jag skulle dra under simningarna så Julia kunde sänka pulsen efter löpningen. Jag simmade mitt snabbaste, försökte vara avslappnad men målinriktad, långa drag och mycket kraft under vattnet. Kikade över axeln, Julia låg perfekt i suget efter mig. Plötsligt gapar Julia ”Kör på, KÖR! Du kan ligga på!” Va i helvete, jag har inte mer att ge. Det här är mitt snabbaste, tänkte jag och fortsatte. Det var som om tiden stannade när hon kom glidandes i perfektion, gick förbi och la sig framför. Jag tittade på henne under vattnet, perfekt drag, grym vinkel och en vilja av stål – det är min partner det! Jag placerade mig i hennes drag, när vi kom upp på land var jag helt varm i hjärtat. 8km avverkade, 3km kvar. Vi höll ett bra tempo över klipphällarna och vadade över några mindre vattendrag. Närmade oss den sista simningen, nu såg vi masterna från hamnen på Käringön, där borta var målet. Jag kände mig stark och levande, vi flög över klipporna, slängde oss i havet och simmade den sista sträckan i det kristallklara vattnet. Jag har aldrig simmat i så klart vatten förut. Det var magiskt, jag tänkte på alla timmar jag som liten spenderade framför ”Lilla sjöjungfrun”, föreställde mig att jag var Ariel, Julia fick va krabban. Jag hörde Havet är djupt spelas på högsta volym i huvudet samtidigt som havet under mig visade sitt vackra inre. Vi kom fram till en stege, sista löpningen in mot mål. Publiken gapade och tjoade. Jag va trött och lite yr efter simningen så hörde inte riktigt vad som sas. Det gnistrade i Julias ögon hon skrek att vi låg först, vi va det första damlaget, hon hade hört publikens vinnarvrål. Som skjuten ur en kanon flög hon upp för stegen mot asfaltsstigen som ledde mot hamnen och vidare mot mål. Vi vann! Vi kramades länge i målområdet, vilken kompis och vilken bedrift. Jag kollade upp mot balkongen, där stod våra sambos. Ja, tänk om de sett oss där ute, shit vad vi slet.   Må gott! //Emma Åhberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.