Skip to content

Laugavegur ultra maraton – Ultradebuten

Det var en stormig dag och regnet slog från sidan. Jag cyklade upp för stigberget, tog vänster in på kaptensgatan och for in på min väns mysiga innegård, i hjärtat av Majorna. Där inne satt de tre och väntade, mina fantastiska vänner.

Vi hade lite svårt att fokusera på det vi var där för att göra. Tjattrade om ditt och datt. Fnissade och skrattade ohämmat, så där man gör tillsammans med riktigt fina vänner.

Maria hade kokat soppa och doften fyllde hela lägenheten. Det är mysigt hemma hos henne, en harmonisk balans mellan kärlek och struktur. Vi hade samlats för att boka nästa löpäventyr, vi hade en grovplan, vi ville  ”upplevelse-springa”.
Allt spikades på några röda. Islands Laugavegur ultra maraton på 55km skulle kombineras med valsafari, golden circle och massa annat – Ja, det va planen.

Några veckor innan start började mail trilla in, varningar om hårda förhållanden. Mycket snö låg kvar och det såg ut att bli det tuffaste året någonsin. Jag intalade mig att det alltid är hårda förhållanden när man bor i Göteborg. Det är slitigt att bara cykla till jobbet, det regnar från sidan och motvinden driver mig ofta till vansinne. Med livet som insats försöker jag dagligen göra mig så liten som möjligt mellan den hysteriska morgontrafiken, mobilzombies som kliver rakt ut i cykelvägen och stenhårda spårvagnar. Jag menar, hur hårda förhållanden kan det egentligen vara? Bring it, jag är redo! 

I torsdags for vi och i lördags stod vi på startlinjen. Bussen hämtade oss lördagmorgon 04:30 och starten gick 09:00. Första milen tog oss upp till banans högsta punkt, det bjöds på ordentligt med snöslask och trängsel. Vi rullade på, matade kilometer efter kilometer fullt fokuserade på att hålla ihop vårt lag. Vi sprang nästan 10km genom slaskig vårsnö innan vi nådde den mjuka sanden. Alla varningsmail fanns i bakhuvudet och höll mig på tårna, beredd på det värsta. Snart, snart blir det riktigt brant, riktigt slitigt.

Jag tjoade till när vi sprungit 22.5km ”Halvvägs, vi är halvvägs” Maria påminde mig snabbt om att loppet faktiskt var 55km. Gjorde en snabb mentalomladdning, drog upp min selfiepinne och fotade istället. Allt för att inte sura ihop.


Kroppen kändes stark och uthållig. Vi kom ikapp, passerade, stannade till, blev omsprungna, kom ikapp igen, passerade igen, stannade till igen och blev… Ja ni fattar. En amerikans äldre kvinna sneglade på oss när hon passerade oss för femtioelfte gången och med ödmjuk stämma inflikade hon ”you guys are fast but lazy”. Vi brydde oss inte, vi ville stanna och hade inte ambitionen att hetsa fram. Vi sprang ju för upplevelsen! Vi lät henne passera för att sedan komma ikapp igen.

Molnen skingrade sig och himlen blev klarblå, temperaturen närmade sig med all säkerhet 20 grader och jag svettades. Banan korsade flera vattendrag med smältvatten, det var rena befrielsen att kliva ner och kyla benen. Jag ville inte kliva ur och när jag väl klivit ur längtade jag direkt till nästa vattendrag.


Vi åt, drack och la av några fjärtar tillsammans, vi var ett underbart lag. Vi fick applåder av vandrare och andra deltagare hade avund i blicken när de såg hur vi peppade varandra, masserade varandras ben och jämrade oss högljutt. Allt samtidigt som vi inte kunde sluta fnittra.

Kroppen började smärta och skrek att det var nog, gränsen var nådd och passerad. Men vi hade en liten bit kvar. Varje kilometer kändes längre och längre. ”3 kilometer kvar?! Det måste vara 2,5 nu” skrek Helen från hjärtat.

Vi passerade mållinjen hand i hand, slagna hjältar men lyckliga och väldigt väldigt tacksamma. Vi vann lagtävlingen och placerade oss på plats 30-34 individuellt med på sekunden samma tid.


Undra om jag faktiskt är härdad av Göteborgs grisväder eller om det faktiskt aldrig blev så hårda förhållanden som de trott?

Mot återhämtning och nästa utmaning,

//Emma Åhberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.