Tuff, stressande och svårnavigerat. Det är min känsla från simningen runt Åstol. Innan loppet och framförallt efter Gbg- Swimrun tvivlade jag till viss del på mig själv och min simning. Ovanan att simma med skor och att inte kunna använda benen på grund av dolme var märklig. Våtdräkten gav också en mycket ansträngd känsla under löpningen. Det är skillnad att springa i blöta skor och våtdräkt än att växla och byta till ”rätt” utrustning.Trycket över bröstet som uppstod utav våtdräkten var obehaglig och gjorde löpningen mer ansträngd än vanligt. Självförtroendet sänktes till viss del efter loppet i och runt barnsjöarna och skapade funderingar kring statusen inför Åstol. Samtidigt som jag tvivlade på mig själv visste jag ändå att Åstol skulle ge mig möjlighet att simma på ett sätt som passar mig. Utan skor och andra hjälpmedel. ”Ren” simning och på det sättet jag övat på.

På vägen mot Marstrand och färjan som skulle ta oss ut till Åstol kom prestationsångesten och jag fick känslan av att denna tävling var ett upp till bevis. Jag kände att jag var tvungen att prestera och visa att jag kan bättre. Med den känslan anlände vi till ön och tävlingsnerverna hade infunnit sig. Efter strosande och en del gott snack hämtade jag ut min nummerlapp och gjorde mig redo för briefing och start. Det var mycket folk på ön och go stämning. 

Väl i vattnet började tävlingsallvaret och det är först när startsignalen går som det börjar på riktigt.
Det är en speciell känsla att simma i havet och framförallt att simma i stökigt vatten. Det var svårt att navigera under och varje gång jag lyfte huvudet för att se vart jag skulle möttes jag av vågor som slog mot ansiktet. Det var bara att borra ner huvudet igen och fortsätta i den riktning jag trodde var rätt. Jag var vid flera tillfällen på väg åt fel håll och vid ett tillfälle fick jag väja för en kanot.

När jag närmade mig stegen som skulle ta mig upp ur vattnet var jag trött på att simma och det var med en efterlängtad känsla jag växlade till löpning. Jag fick i efterhand veta att jag gjorde en snabb växling och att jag snabbt var ut på löpningen.

Väl ute på löpningen kände jag redan att något var fel med magen. Jag sprang på men kom inte in i det och fick ingen bra känsla. Jag hittade ingen som helst harmoni och värre skulle det bli.

Jag tog mig igenom första varvet med en jobbig känsla i kroppen. En märklig känsla i magen växte fram och efter 2 kilometern krampade hela magen. Kroppen svarade med att vika sig dubbel och jag förstod inte alls vad som hände. Krampen i magen tvingade mig att stanna upp. Jag blev stående på flera ställen, gick en liten bit, stretchade och började till slut fundera på att avbryta tävlingen. Jag har aldrig upplevt en liknande smärta.

Magen fortsatte och bråka, vilket tydligt kan ses på mina kilometertider. Jag stod vid flera tillfällen helt stilla och såg hur minst tre personer passerade. Jag valde ändå att ta mig fram bäst jag kunde och efter ytterligare 2 kilometer började jag ana en lättande känsla. Först vid 5:e kilometern började kramperna släppa och kroppen började fungera igen.

När kramperna släppte hittade jag också den känsla jag saknat hela vägen. Jag kom in i löpningen och ökade tempot betydligt sista kilometerna. Jag sprang i kapp de som passerat mig och sprang till slut i mål som 8:e man. Väl i mål var jag nöjd med min insats utifrån omständigheterna och det var skönt att kroppen och energin kom tillbaka igen efter kramperna. Jag slapp avbryta loppet och orkade också med en spurt över mållinjen.

Med ytterligare ett lopp i bakfickan fortsätter nu träning och förberedelser inför Kalmar.
// Oscar

Publicerad av oscrose

Visa alla inlägg av oscrose