Skip to content

Kustjagaren 2015 – Racereport

Vi var i en liten by utanför Barcelona, vi var där för att löpträna en vecka. Jag hade bestämt mig för att köra dubbla långpass och nå 45km den dagen. Vi hade precis avverkat en seg backe när jag kände hur jag flög fram i ett stadigt tempo, inget kunde stoppa mig – jag var som ett med stigen. Min kompis som imponerades av mitt stadiga tempo boostade mig när han uppmärksammade det jag kände ”Emma, du är en maskin”.

Helt plötsligt gick startskottet för Kustjagaren 2015 och vi var iväg. Vi hade ställt oss långt fram och gick ut i ett högt tempo. Jag höll mig nära min lagkompis Johan. Han är en erfaren Swimrunner och fick lugna mig ett flertal gånger innan start. Bland annat sa han åt mig att det där med att köra med helt nya skor var riktigt osmart, det borde en löptjej veta… Men man blir lätt korkad av all nervositet.

Vi nötte iväg på asfalten med solen i ryggen, jag, mina gamla skor och de andra ca 250 lagen. Det var varmt, nästan 30 grader och vinden stod still. Vi skulle ta oss 8km löpandes innan vi kom till första simningen. Att få slänga sig i havet och känna hur kroppstemperaturen sjönk var underbart.

Det var under första simningen jag märkte att det gick väldigt bra. Johan drog och jag låg efter på lina. Jag såg i ögonvrån hur vi passerade lag efter lag, vi flög fram. Exalterat tittade Johan på mig när vi klev upp ur vattnet och skrek ”Vi tog säkert 10 lag, jävlar vad bra simmat”.

Allt flöt på, funktionärerna var fantastiska och det fanns många som ställt ut egna vätskestationer, vi drack på varenda en. Bäst var ändå den med flädersaft!

#Kustjagaren268

#Kustjagaren268

När vi passerat 22km insåg jag att det bara var ett varv runt Skatås 8:an kvar och fick ny energi, även klockan antydde att vi skulle klara målet på sub 4. Här började Johan tappa energi och fick inte ner pulsen. Han hade dragit varenda simsträcka så inget konstigt med att han var trött.. Vi sprang genom ett campingområde där folk hejade, stämningen var total. Jag var överlycklig och kunde bara inte sluta le. Jag drog Johan på sträckt lina genom folksamlingen och ett jubel gick genom publiken. Jag rös av lycka och kände mig urstark.

När vi gick ner i vattnet inför nästsista simningen visste jag att min sambo och en av mina allra bästa vänner stod på andra sidan för att heja. Bubblandes av lycka slängde jag mig i vattnet, Johan drog och jag låg bakom på lina. Jag fullkomligt flög upp på andra sidan, utan att ens ge min sambo eller min vän ögonkontakt lät jag deras närvaro fylla mig med energi. Johan hade fastnat på en hal klippa, som den lagkompis jag är drog jag upp honom och sen var vi iväg igen.

De sista kilometrarna hade min kropp förlikat sig med ansträngningsnivån och kändes återigen som en maskin, det kändes som om jag skulle kunna springa hem till Göteborg.

När det bara var några hundra meter kvar hördes speakern i högtalaren. Johan glimtade på klockan, halade in linan och som från ingenstans började han spurta. Jag hade ingen ytterligare växel att lägga in, kände mig som en treväxlad cykel påväg uppför strupen i Skövde. Jag hängde i linan en meter bakom Johan och försökte bara hålla mig på benen.

Jag drogs över mållinjen och klockan stannade på 03:44:22. Vi placerades oss som tredje bästa lag i mix-klassen.

Må gott,

Emma Åhberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

#crawlkurserbloggen
Assign a menu in the Left Menu options.